FORMULERAT

Om sekreterare och protokoll

2012-02-08T17:15:00.003+01:00

Har haft en mailkonversation med min trevliga och duktiga sekreterare, som kände att hon behöver lite stöd och skrivtips. Det visade sig lite förvånande att mina inlägg blev ganska långa och fylliga, men det är ju egentligen inte så konstigt. Jag har själv fungerat som sekreterare i olika föreningssammanhang under de senaste trettio åren - och gör det fortfarande. Så nu tänker jag dela mina tankar med fler.

En sekreterares stora utmaning är frågan om vad som ska skrivas, hur det ska skrivas och hur mycket det ska stå. Det är inte självklart på något sätt - och om det inte står något i stadgarna om saken är det upp till styrelsen (eller ofta sekreteraren) att bestämma. Ofta finns det en kultur i föreningen, men den är inte alltid uttalad. Det är helt enkelt ganska knepigt ibland och man får prova sig fram.

Jag har lärt mig att det rent formellt räcker med ett rent beslutsprotokoll, dvs där det bara står paragraf och beslut. Punkt. Det är ju besluten som är anledningen till att man skriver protokoll. (Annars kallar man det för minnesanteckningar el. likn.) Min erfarenhet är dock att detta är ganska ovanligt. (Jag har nog bara sett det i ett sammanhang - och det kändes jättekonstigt.)

De flesta möten brukar nog resultera i något slags diskussionsprotokoll, där protokollet ger en sammanfattning av diskussionen innan det stadfäster beslutet. För det är fortfarande besluten som protokollet syftar till. Vem som sa vad hör egentligen inte dit, utan vitsen är att ge läsaren (t.ex. framtida styrelsemedlemmar som vill begripa hur man tänkte) en uppfattning om huvudpunkterna i den diskussion som ledde fram till beslutet.

Allt som sägs ska alltså inte vara med. Saker som hur vi kommer överens om att fixa fikat eller att någon tipsar om andra utförare har kanske egentligen inte med besluten vi tog på just det mötet att göra. Å andra sidan är det rent allmänt bra om det står i protokoll vem som förväntas göra vad till när, så att det fungerar som arbetsunderlag och hjälper oss att komma ihåg vad vi har att göra. Och utförartipsen med efterföljande diskussion ska absolut vara med i protokollet den dagen man ska ta beslut om vem som faktiskt ska få uppdraget ifråga.

Så länge man hoppar omkring i diskussionen inom en och samma punkt, så disponerar sekreteraren som han/hon vill. Om man börjar diskutera andra saker ska ordföranden egentligen avbryta - och om det är viktigt ska man formellt avsluta pågående diskussion samt återvända till den punkt det gäller för att återuppta diskussionen man hade där, innan mötet kommer tillbaka till det de håller på med. Så formell är jag som ordförande på årsstämmor o.likn, men på styrelsemöten tycker jag inte att det behövs. Då brukar jag låta folk prata färdigt och sedan säga till sekreteraren till vilken punkt det hör.

Kort sagt: Man kan som sekreterare göra stödanteckningar under information/diskussion, men ofta vinner man på att lyssna mycket för att få en överblick över vad som är viktigt istället för att skriva allt. Det blir naturligtvis enklare ju mer bekant man blir med frågorna, men man kan alltid fråga mötet vad som ska tas med om man är osäker. Innan man övergår till nästa punkt är det bra att kolla lite snabbt att man fick med beslutet och vem som ska verkställa det. Det är ju viktigast - och diskussionen kanske man ofta kan erinra sig i efterhand.

Som ordförande försöker jag fråga sekreteraren under mötet om han/hon hinner med. (Iallafall inbillar jag mig att jag gör det!) Jag väntar gärna lite, så att han/hon hinner vara närvarande ordentligt. Jag försöker också ofta sammanfatta det viktigaste av vad vi har sagt på slutet, innan vi byter ämne, som en hjälp både för mig själv och för de andra. (Fast känner sekreteraren sig stressad då är ju förstås risken att denne bara uppfattar det som mer att skriva...)

Som en parentes kan jag tala om att sekreteraren som är jag ännu inte är bekväm med att skriva på dator vid styrelsemöten, just för att de ofta blir lite hattiga när frågorna går i varandra. Det tar en sån himla tid att rulla upp och ner då, så jag föredrar fria anteckningar med pilar och rutor på ett block för att hinna med att lyssna och delta. Sedan använder jag ett gammalt protokoll som mall vad gäller layouten, så går det rätt så fort att skriva rent ändå. Och man frestas inte att behålla något onödigt, bara för att det redan står där.

Ja, så här tänker jag.

Silke

2012-01-23T16:10:00.003+01:00

Härom söndagen när vi hade bokcirkel skulle vi inte bara läsa Tranströmer, utan vi hade också en roman att njuta av. Boken heter Silke och är skriven av Alessandro Baricco. Det var en lisa att läsa dessa superkorta kapitel efter Adichies sjuhundrasidorskoloss och boken var lättläst eftersom den är kort och språket är så oerhört kortfattat och knappt. Allt var enkelt och tydligt. Däremot börjar man undra efter ett tag, eftersom varenda utvikning därigenom verkar få en enorm betydelse. Och de upprepningar som flitigt används vet man inte riktigt om man ska njuta av eller irriteras av. Jag valde det senare.

Historien om Hervé Joncour, som åker till Japan åtskilliga gånger i slutet av 1800-talet för att köpa sidenmaskägg, är ganska underlig - eller möjligen ska man nöja sig med att använda ordet annorlunda. När berättelsen är slut kan man fråga sig vad som egentligen är meningen med den. Vi får inga reseberättelser från det isolerade landet i öster, vi kommer inte riktigt nära eller kan identifiera oss med någon enda person, mycket av vad som händer är relativt outgrundligt och/eller obegripligt...

Åsikterna gick isär i gruppen (Det är bra!) även om vi alla var överens om att boken var rolig att läsa just för att den är så annorlunda. Många av oss var oerhört frustrerade på huvudpersonen som "var en av dessa människor som föredrar att betrakta sitt liv, eftersom de anser att varje ambition att leva det måste ses som otillbörligt". Ändå blir han besatt, inte av Japan utan av en kvinna han hittar där. Ändå gör han saker som betyder något, men inte i det liv och med den hustru han ständigt återvänder till i god tid till högmässan den första söndagen i april.

Ja, den boken kommer att återkomma i minnet med jämna mellanrum. Och jag, som nog ibland är lite för mycket för att analysera saker, vill definitivt ägna mig åt att leva mitt liv och försöka se och njuta av vad jag har för ögonen!

Tranströmervinter

2012-01-19T08:53:00.003+01:00

Eftersom vi till söndagens bokcirkel skulle ha läst så mycket vi önskade av Tranströmer, för att då läsa upp en utvald dikt inkl. berätta om varför, så gjorde jag det. De senaste månaderna har jag följaktligen läst några dikter varje kväll och sålunda hunnit igenom den version av hans Samlade dikter som jag äger. (Innehåller alla diktsamlingar utom den sista från 2004, den med huvudsakligen haikudikter.)

Naturligtvis har jag läst "Romanska bågar" i För levande och döda förut, samt träffat på en och annan formulering från någon annanstans, men nu fick jag del av en intressant helhet. Det var dock väldigt svårt att välja en dikt, tänkte jag åtminstone först, eftersom det så sällan var HELA dikter jag tyckte om. Snarare var det delar, strofer, meningar, bilder som lyste till - ofta i ett sammanhang som jag inte begrep särskilt mycket av. Det stressade mig i början.

Småningom blev jag lite mer avslappnad och kunde älska dessa fragment av "mästaren på poetiska one-liners" (som Corren skrev). Och det finns faktiskt en och annan helhet som jag på något sätt kan omfatta (för begripa är nog ett för stort ord). Exempelvis:

"Stenarna" ur hans första samling 17 dikter (1954)
"Dagsmeja" ur Den halvfärdiga himlen (1962)
"Namnet" ur Mörkerseende (1970)
"Minnena ser mig" (alltså dikten, inte självbiografin) ur Det vilda torget (1983)
"Göken" ur Sorgegondolen (1996)

Vad är det då jag tycker om? Ja, bilderna som alla pratar om förstås. Jag kan känna igen mig i de vardagliga situationerna och när de beskrivs med hjälp av halsbrytande och oväntade metaforer, genom besjälning... då blir jag på något sätt oerhört lycklig! För att bara ta några få exempel ur högen, som inte på något sätt hör ihop med varann:

Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor...
Gryningen slår och slår i havets gråstensgrindar...
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
En skugga drar sin kälke mellan husen.
... två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar...
Jag är en stupränna för intryck.
Den som är framme har en lång väg att gå.
Vi är på en fest som inte älskar oss.
Åskan finns i det höga gräset.

För det finns väldigt mycket naturskildringar i dikterna, men också ett berättande om det mänskliga - och om musik. Det finns dessutom en hel del allusioner till Jesus och till evangelierna, även om det aldrig är särskilt tydligt eller anger någon direkt kristen tolkning. Slutligen: Så länge de halsbrytande associationerna inte gör alltihop fullkomligt obegripligt - och därigenom fjärmar mig från dikterna snarare än närmar mig till dem - så gillar jag dem skarpt. Lite konstigheter lyfter dock bara det hela, tycker jag. Och öppnar upp för även det i mig som inte går att förstå.

Provmani

2012-01-13T16:13:00.004+01:00

Jag rättar inga nationella prov i denna den tredje och sista omgången av Skolinspektionens stora test. Det kanske är tur det, för jag blir tröttare och tröttare på snacket runt detta. VARFÖR är det så viktigt med nationella prov? HUR kan man tro dels att det verkligen går att mäta komplexa kunskaper som att skriva och dels att olika människors bedömning av det överhuvudtaget skulle kunna vara exakt densamma i varje enskilt fall?

En gymnasielärare i Hässleholm, Henrik Hedman, skriver i en artikel på Skola och samhälle så här:

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

Jag håller med!

En bok om Biafra

2012-01-02T18:37:00.003+01:00

Dan före dopparedan läste jag till slut ut den tjocka pocketboken på närmare 700 sidor, som har legat till hands på toan de senaste två månaderna. (Jag har ju flera på gång samtidigt.) En halv gul sol är skriven av Chimamanda Ngozi Adichie och handlar om en handfull människor strax före och under Biafrakriget i Nigeria och det som ville bli Biafra 1967-1970.

Som nyfödd vid den tiden hade jag ingen större koll på händelser och faktum ens nu, det måste jag erkänna. Devisen "Tänk på barnen i Biafra" uppfattade vi barn på 70-talet snarast som ett skämt, om än mot en mörk bakgrund med flugor kring de uppsvällda barnmagarna, för inte skulle de ha särskilt mycket användning för de ärtor vi inte åt upp.

- Är den bra? frågade yngste sonen någon gång medan jag var mitt i. Jag drog efter andan lite eftertänksamt, men blev avbruten:
- Du behöver inte berätta vad den handlar om, bara säg ja eller nej. Är den bra?
- Bra och bra. Den är intressant. Och jag tänker läsa ut den fast den är lång.

Och eftersom jag normalt inte har mycket till övers för böcker om krig så är det ett gott betyg. Boken är klurigt uppbyggd, så att man vill läsa vidare för att reda ut och förstå ett och annat. Människorna känns verkliga, även om jag inte kan identifiera mig med dem i någon större utsträckning. Livet i både fred och krig blir också verkligt - och uthärdligt att läsa om - genom vardagliga detaljer ur olika personers synvinklar, snarare än genom hisnande och mer eller mindre otäcka beskrivningar. Och boken har minst styrfart hela tiden.

Alltså: Hyfsat lättläst, intressant - och nyttig!
(Efter att ha läst kanske en tredjedel slog jag upp Biafra och Biafrakriget i Nationalencyklopedin. Plötsligt kunde jag faktiskt relatera till i princip allt som stod!)

Listor

2011-12-18T11:37:00.003+01:00

Nu har det plötsligt gått tio dagar till och julen står för dörren.

Planeringslistorna för våren, som var det mest akuta på nya jobbet, har tagit form och är nu distribuerade till alla berörda. Nu ska jag samla ihop mig och bo in mig och fundera på vad mer som bör och kan göras innan nästa termin drar igång.

Planeringslistorna för julen, som är det mest akuta här hemma, börjar bli överblickbara i takt med att högarna i olika hörn minskar och julklappsidéerna tar form. Jag har gott hopp om hyfsat stressfria helger.

En välsignad julhelg och ett gott nytt år tillönskar jag alla som läser detta - och ganska många till!

Decembertorka

2011-12-08T09:02:00.003+01:00

Jag mår bra och tycker om mitt liv. Jag har fått jobb för ett tag igen. Men jag är skittrött - och följaktligen tar orden slut ganska fort. Så här blir det inte mycket skrivet.

Eller som jag skrev i en dikt en gång:

Varför torkar orden bort
och försvinner
när jag behöver dem som bäst?

Tillgången på klassiker

2011-11-19T13:23:00.002+01:00

På utvecklingssamtal med yngste sonen häromdagen, fick jag veta att de ska ha tema Klassiker i svenskan snart. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att kolla vad vi egentligen har i bokhyllorna.

Inte för att jag vet precis hur hans svensklärare definierar klassiker, men efter att ha försökt undvika senare halvan av 1900-talet blev resultatet följande:

Almqvist, Carl Jonas Love: Det går an

Beecher Stowe, Harriet: Onkel Toms stuga

Bergman, Hjalmar: Flickan i frack, Farmor och vår Herre

Brontë, Charlotte: Jane Eyre

Dickens, Charles (Bylock): Oliwer Twist

Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff, En otäck historia

Eddan, den äldre poetiska

Fogelström, Per-Anders: Mina drömmars stad

Homeros: Odysséen

Lagerlöf, Selma: Gösta Berlings saga, Löwensköldska ringen

Martinsson, Harry: Aniara

Marinsson, Moa: Kvinnor och äppleträd

Orwell, Geroge: 1984

Orcy, Baronessan Röda nejlikan

Pyle, Howard (Bylock): Robin Hood

Remarque, Eric Maria: På västfronten intet nytt

Stevenson, R.L. (Bylock): Skattkammarön

Strindberg, August: Röda rummet, Hemsöborna

Söderberg, Hjalmar: Doktor Glas, Martin Bircks ungdom

Tolkien, J.R.R: Bilbo. En hobbits äventyr.

Verne, Jules: Jorden runt på 80 dagar

Voltaire, Francois: Candide

Woolf, Virginia: Ett eget rum, Mot fyren

Inte så illa, faktiskt, även om blandningen är stor. Välkommen att låna!

("Men mamma, hur många böcker har vi egentligen? Vad jag än frågar om, så går ni och hämtar en bok ju. Man kunde tro att det är biblioteket.")

Brydda kvinnor

2011-11-09T20:17:00.002+01:00

Det var bokcirkel i söndags. Vi har läst Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor den senaste tiden och skulle nu diskutera den. Boken ger oss tre berättelser, där bara den sista har ett någorlunda tydligt slut som berättar "hur det går". Tre berättelser om lika många kvinnor. Den första och den sista berättas ur Norahs respektive Khadys perspektiv, medan mittenberättelsen ges oss av en svartsjuk och egocentrisk make. (Så i vilken utsträckning den egentligen handlar om Fanta kan verkligen diskuteras!)

- Brydd, jag är brydd!
sa vännen som inte kunde vara med i telefon strax innan. Hon hade femtio sidor kvar, dvs i stort sett hela den sista berättelsen.

Jag med. Dessutom kan jag, efter att ha läst färdigt, inte komma ifrån att jag är besviken också. Och jag var inte ensam. Därför vände vi ut och in på boken och våra läsupplevelser. Vad är det vi har missat? Är det här en berättartradition som vi inte känner? Vad är det för förväntningar som inte uppfylls? Finns det en röd tråd och ett tilltal som vi inte uppfattar?

Hur vi än vände och vred på saken så kom vi inte så långt. Språket är rätt bra, så boken var inte svårläst. Men vad vill hon egentligen säga med alla olika fåglar, med att kvinnornas namn utan rimlig anledning eller mening återfinns i de andras berättelser, med att den kvinnliga styrkan tydligen är så oerhört beroende av män hela tiden? Författaren kastar ut en massa trådar, men gör inte minsta ansats till att hjälpa läsaren att väva ihop dem.

Södergran skriver: "Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken." Att jag är besviken beror nog snarare på att jag hade svårt att finna deras själar, kanske. Det var så mycket prat.

Hösten är vacker...

2011-11-04T09:26:00.003+01:00

Hösten är vacker. Jag är inte alltför trött. Projekten står som spön i backen (även om de betalda jobben onekligen inte gör det) så jag behöver inte gå sysslolös. Jag har påbörjat jul- och julklappslistorna, vilket innebär att jag har motat min stress i grind redan nu. Dessutom älskar jag min man och min barn och tycker om att leva samman med dem.

Livet är med andra ord gott. Ändå får jag ingenting skrivet och orkar liksom inte riktigt engagera mig i nåt.

...

Finland har svaret

2011-10-16T18:07:00.003+02:00

Jag vet inte riktigt åt vilket håll det är modernt att titta efter förebilder i skolan nuförtiden, men för några år sedan var det Kanada och Nya Zeeland som studerades och studiebesöktes flitigt. Det var och är sannolikt bra. Dock är det ju minst lika intressant vad det är som gör att Finland ligger så bra till i alla möjliga tester, som PISA och allt vad de heter.

Christermagister har hittat en finsk rektors svar på detta, vilket du kan läsa här. Han anger åtta förhållanden som tillsammans ger detta goda resultat - och så vitt jag kan bedöma ser vi i Sverige...nästan inget av dem. (Jo, föralldel, många lärare är välutbildade och andelen behöriga växer.)

Förtroende är annars ordet som jag fastnar på... Förtroende för skolorna och lärarna bör innehas av stat och kommun. Det ni!

Vardagsglädje 1

2011-10-04T09:47:00.004+02:00

I helgen körde vi bil tvärs över Sverige och tillbaka. Det skulle visst vara sommarväder, men allt vi såg var ogenomtränglig och fuktig dimma som omslöt hela världen. Den lättade kanske lite grann ibland - och vi hade en trevlig helg - men bilkörningen blev ganska jobbig.

Detta gjorde att jag numera till fullo uppskattar dessa fantastiska vita streck som faktiskt pryder de allra flesta av våra vägar. Det finns heldragna eller delade linjer målade överallt - och eftersom de är vita (och kanske för att de har någon slags reflekterande egenskap dessutom?) lyser de i mörkret och dimman. Bäst gillar jag när de finns både i mitten och längs kanten, men det går bra om det bara är kanten också.

Underbart! Så välordnat!
Har du tänkt på det, egentligen?

Flerdimensionell kulturnatt

2011-09-25T19:19:00.003+02:00

Igår var maken och jag på Kulturnatten i Norrköping hela dagen (!). Vi strövade runt och njöt av folkvimlet och allt som hände i varenda gathörn, samt gjorde några nedslag som vi bestämt i förväg när vi skummade det digra programmet.

(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)

Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).

Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!

Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.

Till exempel:

I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.

I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.

På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)

Kort sagt: En dag med många dimensioner!

Auel och Ayla

2011-09-22T08:57:00.003+02:00

Jaha. Så kan man sammanfatta min uppfattning av Jean M Auels senaste och sista bok i serien om Ayla: De målade grottornas land. Jag läser faktiskt om hela eller delar av serien emellanåt, om än "på snedden" dvs bara de mer intressanta bitarna, för att det är så fascinerande med nyfikna människor som tillsammans förbättrar sina möjligheter att överleva.

Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.

Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.

Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.

Arbetslös

2011-09-08T17:02:00.001+02:00

För att mota tristessen läser jag Dorothy Sayers mellan jobbansökningarna. Utmärkt medicin!

Kafka på stranden

2011-08-29T12:56:00.003+02:00

I sommar har bokcirkeln alltså läst Haruki Murakamis Kafka på stranden, en synnerligen mångfacetterad och mångsidig (572 s) bok. Igår kväll pratade vi om den. Det var ingen av oss som riktigt ville börja med att säga något kort om boken, så där som vi brukar, kanske för att det var svårt att sammanfatta och förenkla allt detta. Istället pratade vi om lite här och lite där.

Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.

Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?

Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.

Frustrerad och beredd

2011-08-23T08:55:00.003+02:00

Arbetssökande igen. Jag har vänt och vridit på mitt CV och mina personliga brev så många gånger, så just nu är det ingen större idé att göra det igen. Jag är sanning att säga dödligt trött på dem, samtidigt som jag faktiskt tycker att de är ganska bra.

Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.

Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.

(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)

Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!

Sommarläsning VI

2011-08-17T09:05:00.004+02:00

Eftersom Combüchen var så tröttsam, flydde jag alltså till andra böcker under läsningens gång. Som ett andningshål, liksom. Huvudsakligen läste jag (om) några av de gamla deckare som står i bokhyllan, som jag brukar när jag behöver vila mig. Den här gången blev det:

Ellis Peters: The Devil´s novice
- småtrevlig och småruskig historia om mord och brutna lojaliteter som Broder Cadfael i benediktinerklostret i Shrewsbury klurigt och människoälskande hanterar med abbotens och sheriffens goda minne.

Maria Lang: Ofärd i huset bor
- märkligt tilltalande berättelse om en otrevlig ihjälgasning som Christer Wijk lyckas lösa, även om han blir allvarligt förälskad i Camilla Martin på kuppen.

Dorothy Sayers: Mördande reklam samt Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben
- underbara böcker om lord Peter Wimsey´s bravader innan Harriet Vane kom in i bilden.

P D James: Slut hennes ögon
- kanske inte den bästa, men däremot den första (och övertygande) mordberättelse då läsaren får möta kriminalkommisarie Adam Dalgliesh.

Dorothy Gillman: Mrs Pollifax tur och retur Kina
- den oslagbara tanten Mrs Pollifax på uppdrag av CIA och i kamp mot ryssarna i en värld med järnridåer.
------

Dessutom tog jag fatt i två pocketböcker som har stått olästa ett bra tag i hyllan:

Lena Andersson: Var det bra så?
- en gräsligt tråkig bok som tydligen skulle ha "en träffsäker drastisk humor som främsta vapen". Men min uppfattning kanske beror på att jag delvis är uppvuxen i en förort. Följaktligen är jag redan helt på det klara med att det inte är invandrarna som är problemet, utan "den underliggande sociala och ekonomiska misären".

Helwena von Zweigbergk: Sånt man bara säger
- Helt okej bok som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Milt och försiktigt hoppingivande slut, även om krocken mellan medelålders moster som vill tänka över sitt liv och fjortonårig problemkille skramlar desto mer.
----------

Och så en Berglin-samling, förstås: Män är från Marstrand, kvinnor från Ven

(Hur länge höll jag på egentligen? Om jag räknar efter kan det inte ha varit mycket mer än två och en halv vecka. Ha! Det börjar ju likna läsorgierna jag ägnade mig åt i 9-12 årsåldern! ;-)

Sommarläsning V

2011-08-15T12:47:00.002+02:00

Nu är det dags, tänkte jag. Nu ska jag läsa den där tjocka romanen som vi fick i december och som alla lovordar - Spill. En damroman av Sigrid Combüchen. Och så satte jag igång.

Det började bra, med brev från en läsare och tankar från en författare som kallar sig "jag". Samt med en romanberättelse om läsaren ifråga. Med tiden blir det trögare, alltmer invecklade resonemang och allt färre brev till förmån för berättelsen. När jag hade kommit över tvåhundra sidor (som inte ens var halva boken)kändes det mest... tröttsamt (som en vän uttryckte det). För att stå ut sträckläste jag en faslig massa andra böcker mellan varven. Dem ska jag berätta om senare.

Den här boken var ingen höjdare för mig att läsa. Berättelsen om Hedda berör mig inte särdeles, berättaren både uppför och uttrycker sig underligt i jag-delarna och breven från Hedvig/Hedda (som är det enda med fart i) känns mest som en ursäkt för att få börja berättelsen utan att behöva anstränga sig att få till en början. Frågan är vad den verklige författaren Combüchen är ute efter? Och varför jag blir så trött av hennes strävan?

Men en sak gillar jag, även om den inte precis är övertydlig: Att läsaren får se hur berättarens fiktiva berättelse inte nödvändigtvis är identisk med verkligheten, även om den baserar sig på verkliga förhållanden. (Som det brukar heta, men som det INTE står på den här boken.) Här protesterar ju huvudpersonen mot författarens tolkning av hennes liv. En bok kan vara sann på många sätt, utan att det som händer i den har hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle. På samma sätt, fast tvärtom, ger en bok aldrig hela sanningen om vad som hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle - även om den utger sig för det.

Detta är något som jag tycker är viktigt, men som så många verkar ha svårt att förstå eller acceptera - att litteratur är konst och tolkningar av människolivet. Det är också därför som jag ibland fortsätter att läsa en bok som jag inte tycker om eller begriper. Jag hoppas lära mig - eller inse - något annat om detta att vara människa, något annat än det lilla jag redan har förstått.

En nyttig övning i ödmjukhet

2011-08-13T18:42:00.003+02:00

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att så många människor låter sig luras att lämna ut bankkontonummer till svindlare - och att betala in pengar för saker som de aldrig ser röken av. Det är ju möjligt att de är alltför dumma/troskyldiga/giriga för sitt eget bästa, men det tror jag är en alldeles för enkel förklaring.

Häromdagen dök det upp ett fönster extra på datorskärmen när jag öppnade Internet Explorer. Jag såg det inte förrän jag hade kollat min mail, men då var det fyra minuter kvar att ringa ett Norrköpingsnummer för att få tillgång till den fantastiska vinst som väntade mig. Detta för att jag var den miljonte användaren den veckan.

Jaha, tänkte jag. Säkert! Men varför inte testa och se hur lång tid det tar innan jag ska börja betala för att få ut någon vinst? Sagt och gjort.

Jag ringde och hamnade hos en supertrevlig amerikanska, som tjoade över att jag hade vunnit en resa för 3000 dollar. Superlativen var många och hon småpratade vänligt medan hon berättade om allt som jag och min familj skulle få uppleva. Hon lyckades få reda på (av mig, vare sig jag ville det eller inte, man är ju en social människa och kan inte vara korthuggen hur länge som helst) att jag är gift och har två tonårsgrabbar och att jag äger ett kontokort (inte mer). Hela tiden väntade vi på att datorn skulle komma vidare och visa de väldigt viktiga siffrorna som var mitt kundnummer. Hon behövde också namn och adress, vilket hon fick. (Annars kunde jag ju lika bra ha lagt på luren direkt.) Jag försökte förhålla mig vänlig, men avvaktande.

Efter ungefär en halvtimme (samtalet var gratis, det talade hon om tidigt men det kanske återstår att se) framgick det att de sammanlagt 15 dygn i Florida, Mexico och på Bermudas som jag hade vunnit tillsammans med diverse andra trevligheter - och som jag alleftersom kunde klicka fram på olika flikar som dök upp - tillsammans kostade 3898 dollar. Om man drog av min fantastiska vinst kvarstod bara 898 dollar för mig att betala - förutom då rumsskatten på 15 dollar per natt samt hamnavgiften på 200 dollar per person. (Resan till USA naturligtvis icke att förglömma.) Men jag hade 18 månader på mig (minst) att använda presentkorten och de kunde användas samtidigt eller var för sig. Det var också helt ok om jag ville sälja eller ge bort en del av resan. Så generöst!

Jag började bli ganska trött efter att ha koncentrerat mig så länge på att inte bli lurad att inte säga mer än jag verkligen ville samt att förstå och delta i det kulspruteliknande samtalet. Jag hade också försökt sticka in en fråga om vilka "vi" och "oss" var, men lyckades aldrig få plats med den.

- Menar du att jag ska betala 898 dollar för det här? sa jag. Då fick jag ganska omedelbart en man med förtroendeingivande röst i örat istället. Han förklarade vänligt och övertygande - men utan superlativerna - hur allt fungerade och vad som gällde. Och så fick jag veta att jag snart skulle bli insläppt i någon slags bokningssystem för att jag skulle kunna få mina resedokument.

Jag ville helst bara få slut på det här nu, efter närmare 40 minuter. Men så, i en liten parentes som jag fick fråga om tre gånger för att uppfatta, kom det: De där 898 dollarna skulle betalas idag - NU! När jag talade om att jag inte ville betala dem, invände han förvånat: -Men vill du inte ha den här semestern? - Kanske, sa jag. Men jag har inte 898 dollar att betala för den idag. (Vilket faktiskt råkar vara helt sant, eftersom jag är arbetslös igen och inte har hunnit få någon ersättning från a-kassan än.) Och så talade jag om varför, vilket fick honom att tacka för sig och lägga på luren.

Pust! Det här är djävulskt skickligt. Till och med jag - som inte är särskilt intresserad av långa resor eller av USA och som dessutom redan från början var fullkomligt övertygad om att det var något lurt med saken - kunde stundvis se oss ha det skönt på kryssningen till Bermudas. Trots att jag var helt inställd på att säga så lite som möjligt, tyckte jag att jag av rent sociala skäl var tvungen att säga en hel del. Och trots att jag är ganska hyfsad på engelska blev jag så trött till slut att jag knappt hörde vad de sa - och ville bara få slut på det.

Jag ska aldrig mer tänka ringaktande om människor som blir lurade.

Sommarläsning IV

2011-08-11T10:58:00.002+02:00

Jag hittade en oläst pocket i bokhyllan, som jag därefter ägnade mig åt utan att läsa flera böcker på en gång. Den var snabbläst - och det var det jag var ute efter.

Av Carin Hjulströms Finns inte på kartan fick jag dessutom en trevlig läsupplevelse! Det är en lättläst och läsvärd utvecklingsroman som övertygar utan stora åthävor. Och som lämnar en del tankar kvar att tänka dessutom.

Läs den! Själv ska jag snarast gå till biblioteket och låna det hon har skrivit efter denna debut.

Sommarläsning III

2011-08-07T16:53:00.004+02:00

Som jag nämnde i förra inlägget gillar jag att ha flera böcker på gång samtidigt. Då kan man alltid anpassa läsningen efter humör och koncentrationsförmåga. Min fortsatta sommarläsning blev därför tredelad.

Till frukost läste jag ett kapitel eller två i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen? som Lärarnas Riksförbund har givit ut (red Christer Isaksson). Det var intressant och givande läsning, som kastar ljus över mycket jag har upplevt och funderat över. Och en del som jag inte tänkt på alls, dessutom. Såklart. Läsvärt!

(Några av funderingarna formuleras på baksidan så här: "Skulle skolan bli bättre om den på nytt blev statlig? Har bristerna i dagens skola och elevernas internationellt sett sjunkande kunskapsnivå andra orsaker - och även andra lösningar - än de som har att göra med kommunaliseringen? Vad har friskolorna betytt för skolväsendet och hur har deras framväxt påverkat den kommunala skolan?")

På kvällarna i mitten av juli läste jag Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hade, sanning att säga, inte särskilt höga förväntningar - och blev positivt överraskad! Krönikorna var välskrivna, småroliga och kändes äkta. Den avslutande bloggdelen kan man dock vara utan. Det blev en tjatig och ofokuserad repris, bara.

Däremellan läste jag Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA, en spännande titel på en bok som verkligen ger associationer. Jag brukar gilla att läsa Malmsten i små doser och njuta av underfundigheten, så jag tänkte att den skulle passa i den här blandningen, men den här boken tog inte tag i mig. Jag hade svårt att skilja personerna som pratar högt ifrån varandra - och blev irriterad över att deras berättelser var tvådelade. Tycker inte att det fyllde någon funktion. Varför inte hela noveller om en person i taget? Kanske var det mitt eget fel med det här läsupplägget, men jag kunde inte se annat än att visst kan hon skriva och visst är det ganska skarpt ibland. Punkt.

Sommarläsning II

2011-08-05T10:05:00.009+02:00

Om vi nu ska ta det här i kronologisk ordning - och någon slags ordning ska man ju ha - så började jag min ledighet med att läsa två böcker parallellt. Jag brukar göra så när jag känner mig ledig, för att kunna läsa det som passar bäst för stunden. Det är alltid läge att läsa, men det är inte allt som är lägligt att läsa alla gånger.

Den ena boken jag läste i var bokcirkelboken av Murakami, som jag ska skriva mer om när vi haft vår träff senare i augusti. Den andra boken, mer för avslappning, var Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist. Den var faktiskt inte alls lika bra som den enda jag har läst förut (se inlägget om Sirila gentlemän sökes), men den var trevlig och smårolig och författarens förmåga att levandegöra med detaljer syntes även här.

Så det var en bra blandning!

Sommarläsning I

2011-08-01T15:09:00.006+02:00

Nu har jag varit på arbetsförmedlingen och talat om att jag är arbetssökande. Trots att det är både den första dagen i veckan och den första dagen i månaden, gick det snabbt och geschvint för att vara denna myndighet: bara 40 minuter. Tack för det!

Och eftersom jag hade tagit med mig dagens Östgöta Correspondenten, så gick det ingen nöd på mig.

Under de tre veckorna i stugan hade vi i och för sig ingen tidning, utan gjorde uppehåll i prenumerationen, men första och sista semesterveckan har det varit härligt att skrota runt med tidningen på förmiddagen! Därför kan tidningen definitivt klassas som sommarläsning.

Med ett emaljerat handfat i tvättbersån

2011-07-27T14:44:00.003+02:00

Jag har inte duschat på de tre veckor vi tillbringat i sommarstugan, eftersom vi inte har någon dusch där. Jag har dock dagligen tvättat mig i ansiktet, under armarna och i stjärten i ett handfat utomhus samt badat i havet emellanåt. Dessutom har jag tvättat håret under en försiktigt vattenstril när behovet varit påkallat och vädret så tillåtit. Och jag har känt mig fullt tillräckligt ren.

Jag har dock förstått att det finns folk som tycker att ovanstående är äckligt och ohygieniskt. Jag insåg det för ett tag sedan när en god vän, som är undersköterska i hemsjukvården, berättade ungefär följande från sin jobbarvardag:

- Vi har ett par som inte har duschat på de nio år som vi haft hand om dem. Många av mina arbetskamrater tycker att det är förfärligt, trots att de inte luktar illa eller ser sjaskiga ut, men snälla nån... Dessa människor har ju inte duschat tidigare i sitt liv, varför ska de behöva börja nu när de är gamla?

En intressant fundering med anledning av historiens gång och teknikens utveckling. Även våra ideal och vanor förändras. Undrar hur många gånger om dagen man kommer vilja duscha mig när jag blir gammal? Och hur väsentligt jag kommer tycka att det är?

Sommarledig

2011-07-01T13:35:00.003+02:00

Sommarlov. Det känns faktiskt som om jag har sommarlov! Jag känner mig härligt ledig och njuter av att bara gå omkring och skrota - ta ett handtag här och där, läsa ett kapitel i en bok då och då.

Framtiden kommer, och då är jag arbetslös, men jag ska försöka vänta med att oroa mig tills den är här. Nu ska jag har sommarlov. Because I´m worth it!

Hemligheten

2011-06-17T18:01:00.002+02:00

Härom söndagen diskuterade bokcirkeln Phillippe Grimberts bok Hemligheten. Historien är självbiografisk och berättarrösten ger den lille pojkens tankar skildrade av den vuxne mannen. Personerna är med andra ord pappfigurer snarare än människor. Läsaren blir påmind om att mer än halva Frankrike var ockuperat av tyskarna under andra världskriget och att antisemitismen frodades utan alltför stort motstånd även här. Berättelsen är stundtals upprörande och tragisk. Språket är mestadels njutbart och poetiskt.

Men så värst berörd blev jag ändå inte. Det fanns heller inte så mycket att prata om, faktiskt. När vi funderade på varför det inte fanns, blev förslagen att det är svårt att diskutera personer utan djup och att vi inte har någon fransk kollektiv skam att bearbeta. Det vi ändå sa handlade om berättarröstens trovärdighet, dvs om ett så pass litet barn verkligen kan tänka och känna så här eller om det till största delen är en mer eller mindre medveten efterhandskonstruktion av författaren.

Så jag blev alltså inte begeistrad nu heller. Tråkigt!

Vad jag älskade

2011-05-16T19:02:00.003+02:00

För någon vecka sedan eller två diskuterade vi Siri Hustveds Vad jag älskade i bokcirkeln. Det är en tjock roman som utspelar sig huvudsakligen i New York under flera decennier. Boken är välskriven och oerhört mångsidig, så det fanns mycket att prata om. Särskilt spännande tyckte jag det var med alla beskrivningar av konstverk, att få se en konstform (bildkonsten) speglad i en annan (ordkonsten).

För övrigt blev jag aldrig gripen av boken, även om jag emellanåt blev illa berörd. Jag har ingen som helst lust att läsa om den - som en av mina bokcirkelsystrar just hade gjort - men å andra sidan kanske jag provar på någon annan bok av samma författare. Den här var... mycket, men nästan obegripligt för mycket.

Vi var dock bara två som inte var odelat förtjusta, det måste jag ju medge. Faktum är att alla de andra var mer eller mindre begeistrade: "Det här är den bästa bok jag någonsin läst!" Och rent teoretisk kunde - och kan - jag ju hålla med om att mycket var bra, intressant och spännande. Men som sagt: Jag kände inte av det under själva läsakten.

Detta är en av de stora hemligheterna med litteratur, tycker jag. Precis som man kan uppfatta människor och händelser så totalt olika, så kan man tycka oerhört olika om böcker. Fast man lika ofta är rörande överens. Det är berikande!

Du nya, sköna värld!

2011-05-09T16:42:00.004+02:00

Lärarlegitimationen ska jag väl se till att få ut så snart som möjligt efter den 1 augusti. Det låter ju väldigt bra, men sanning att säga förstår jag inte riktigt hur den lappen i sig själv ska kunna höja lärarnas status. Särskilt inte som lönen är så usel och diskussionen alltför ofta handlar om lön efter prestation. Jag menar: Det är ju sådana jobb vårt samhäller betraktar som skitjobb - när man får betalt efter vad kunden tar åt sig/köper snarare än efter vilket arbete man lägger ner.

Men det kanske är framtidens melodi...
- Ge lärarna lön efter hur många elever som blir godkända!
- Ge universitet och skolor pengar/bidrag i direkt proportion till hur många som blir godkända!
- Ge läkarna lägre lön när patienter dör eller blir sjukare, då har de ju inte gjort något bra jobb!
- Ge advokaterna lön endast då någon blir frikänd!
- Ge bilprovarna lön efter hur många bilar de släpper igenom besiktningen utan prick!
Och samhället blir säkert, tryggt, jämställt och rättvist med plats för oss alla.

Eller?

Har du dyslexi, svenska som andraspråk, cancer, behov av palliativ vård, skenet emot dig pga ras eller kön eller sexuell läggning, lust att överleva i trafiken? Då är det nog inte ens någon idé att försöka i denna nya, sköna värld!

Vårvardag

2011-04-21T22:28:00.002+02:00

Det är verkligen vår!

Som vanligt hinner jag inte se några musöron på björken innan den har slagit ut - och rosorna är inte nedklippta än. Men vad gör det? Det går att göra imorgon också.

Tog en cykelpromenad med större delen av familjen, vilket inbegrep försiktigt kryssande på skogsstig. Vitsippshavet mellan trädstammarna gjorde mig riktigt lycklig, trots att sonen till slut sa: Vad letar vi efter egentligen?

Inget. Vi bara upptäcker lite tillsammans. Och det är stort i sin vardaglighet.

Alakoski

2011-03-24T18:11:00.004+01:00

Till i söndags läste jag färdigt Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Boken var inte svårläst, men det tog ändå ett tag att ta sig igenom den. Språket, huvudsakligen en inre monolog blandad med minnen av dialoger och händelser, var intressant och vitalt. Ungefär de två sakerna var vi överens om i bokcirkeln. Sedan skiljde det sig kring huruvida vi uppskattade boken eller inte.

Alla var vi dock överens om att det var intressant att få del av denna verklighet, den anhöriges/medberoendes verklighet, som ligger så långt från vår egen. Detta resulterade i ett mycket givande samtal kring familjens betydelse för oss människor och våra liv. Tack för det vänner!

Titeln? Den är hämtad ur ett avsnitt ganska sent i boken då berättaren Annis dotter Jenna ritar en teckning till sin morbror i skolan. Det är intressant att bokens titel kommer av en sådan till synes liten och obetydlig detalj. Därför funderar jag fortfarande på dels om situationen (att "komma ut" i skolan med vilken slags person Sami är) nog är större än vad jag riktigt insåg när jag läste boken och dels om inte "fengelset" kanske kan symbolisera något mer - typ hela livet som medberoende...

Mmm. Intressant är det iallafall.

Inte mycket, men bra

2011-03-17T19:00:00.001+01:00

Jag tycker om att gå till jobbet varje dag. Det är trevligt!

Men jag är ganska trött och orkar inte formulera mig särskilt mycket här.

Ofokuserad

2011-03-06T21:42:00.002+01:00

Känner att jag vill skriva något, det var ju länge sen sist. Men om vad? Det finns kanske några alternativ:

Klass 9A på tv, som jag tittar på med skräckblandad förtjusning. För det mesta.
En lovsång till Gud och till körsången, som får mig att må så bra.
Vädret och uteprojekt som äppelträdet jag beskar igår.
Glutenfri-lådan jag fyllt i frysen, för att sonens nya kompis också ska kunna få fika.
Mitt trevliga jobb, som får mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv.

Men jag orkar inte riktigt fokusera, så det blir inte mer än så här.

Kompledig

2011-02-25T11:33:00.002+01:00

Har tagit två dagar komp.ledigt så här i slutet på sportlovsveckan. Gårdagen använde jag till att hjälpa mamma röja lite.

- Borde du inte vara hemma och leka med dina barn?
- Jo, kanske det. Men å andra sidan är de inte så intresserade av att leka med mig.

Idag har jag iallafall spelat lite pingis med yngste sonen. Dessutom ska jag boka en bowlingtid för hela familjen i helgen. (Vadå? Vintersporter? Dem kan man ju se på tv! ;)

Dessutom borde jag röja lite härhemma, men vi får väl se vad jag orkar. Jag har iallafall allvarliga planer på att köra undan en hel massa insamlingar som svämmar över alla breddar. Och att sätta igång en tvättmaskin - innan jag får läsa lite och kanske sy lite till. För egentligen har jag ju redan jobbat de här timmarna och ska vara ledig. ju.

Med små, små steg på väg...vart?

2011-02-17T15:43:00.001+01:00

Kan inte låta bli att tipsa om det senaste inlägget i Flumpebloggen.

http://flumpedagog.wordpress.com/2011/02/17/inte-besvarliga-manniskor/#comment-893

Min kommentar:
Nu börjar det brännas! DETTA är samvetsfrågor för vårt samhälle och för vår skola.

Gymnasieval

2011-02-13T17:26:00.002+01:00

Så där!

Efter att ha pluggat på allt om det nya gymnasium som ska sjösättas i höst, talat och talat med femtonåringen om hur det är tänkt att vara och hur det kan bli, besökt en massa öppet hus-tillställningar, peppat och tagit fram intagningsstatistik, legat lågt ett tag och tjafsat om skolan här och nu istället... så har äldste sonen till slut loggat in på gymnasiestudera.nu och gjort sina val.

Ett yrkesprogram i första hand. Ett studieförberedande i andra, på samma skola som han går i nu. Samma yrkesprogram, men på en annan skola, i tredje.

Det blir nog bra.

Nu är det bara att hänga i så att nian blir vad den ska också. Till exempel med alla dessa nationella prov de ska skriva. Måtte sugen inte tappas alltför ofta!

Kontroll eller begränsning?

2011-02-07T17:11:00.003+01:00

Vi börjar tröttna på att tjata om att stänga av datorn. Periodvis fungerar det riktigt bra, periodvis sämre. Det börjar nog också bli dags att införa ytterligare restriktioner (läs tidsbegränsningar) igen. Därför har jag letat efter sådana användbara program ett tag - och här följer en genomgång av vad jag hittat hittills.

Det som heter Föräldrakontroll i Windows (finns på Kontrollpanelen/Användarkonton, åtminstone för Vista och 2007) verkar vara ett enklare och troligen väl fungerande begränsningsprogram. Om det bara är föräldrarna som har administratörskonton och barnen har standardkonton... Men eftersom våra barn är administratörer på sina egna datorer (för att vi ska slippa ladda ner det de vill ha OCH för att de ska kunna spela de onlinespel de vill spela), så fungerar inte det för oss.

Det finns också något som heter speltid.com, som kostar några hundralappar. Det verkar väldigt, väldigt enkelt (med BARA just en sådan tidsbegränsning samt ramtid) MEN hemsidan ger väldigt dåligt med information om hur det fungerar för övrigt. Inte heller när man laddar ner en testversion får man reda på så mycket. Så det har vi skippat.

ENUFF ska däremot vara mycket bra, enligt goda vänner som använt det på en äldre tonåring. Det verkar riktigt heltäckande och kostar också några hundralappar att använda, men när jag försöker ladda ner en testversion så protesterar vårt virusprogram (Avast!). Så det får också vara till vidare.

Vi letar vidare och ska i veckan testa ett gratisprogram som heter k9webprotection. Där är lösenordet fristående från de olika kontona, men å andra sidan gäller den begränsning man ställer in tydligen hela datorn. Det kan nog funka för oss, eftersom barnen har egna datorer. Tyvärr kan man bara ställa in klockslag - om än väldigt noga och olika på olika dagar - och inte sätta en tidsbegränsning inom en viss tidram. Det skulle vara bekvämt, eftersom inte ens alla tisdagar alltid ser likadana ut.

Vi får väl se hur det går!

P.S.
Eftersom vi för närvarande inte är intresserade av att vare sig kontrollera eller begränsa VAD barnen gör på nätet (föralldel, porr- och drogfiltret kan få sitta kvar!), utan bara HUR LÄNGE, har jag dock inte så mycket att säga om den förstnämnda sidan av saken. D.S.

Sirila gentlemän och gamla människor

2011-02-05T20:44:00.004+01:00

Oh, vad jag tycker om när folk gör nya ord! Och när de finns med i titeln på en bok - Sirila gentelmän sökes av Karin Brunk Holmqvist - är det naturligtvis ännu roligare. Vad kan "sirila" tänkas betyda? Virila? Servila? Senila? De äldre damerna i boken skriver ordet i en kontaktannons, men författaren har ju hittat på det, så det blir en extra dimension till det hela.

Vi läste alltså boken till bokcirkeln i söndags. (Den gick för övrigt av stapeln i vårt nya mysiga vardagsrum i källaren - och de tre röda sofforna gick åt!) Vi var helt överens om att det egentligen inte fanns så mycket att säga om själva boken, mer än att författaren är duktig på att beskriva ting och miljöer. Berättelsen är ganska rolig och underhållande, ibland lite underfundig, men också relativt menlös med enkla lösningar och platta karaktärer. Å andra sidan är väl författarens avsikt heller inte annan än att roa... Jag kommer att läsa fler titlar när jag behöver vila och bli lite underhållen.

Eftersom boken handlar om två damer i 80-årsåldern kom vi dock att diskutera skildringar av gamla människor. Är det brist på dem? Eller finns de även om vi inte kunde komma på några? (Ibland tänker man ju faktiskt inte på hur gammal en karaktär är för att man koncentrerar sig mer på själva människan, liksom.) Hos Astrid Lindgren och andra barnboksförfattare finns ofta en äldre människa som barnen kan vända sig till när föräldragenerationen är osynlig - som Farfar i Bullerbyn eller Tant Berg på Bråkmakargatan. Men för övrigt?

I Henning Mankells Italienska skor står det på s. 119: "Dom finns överallt men ingen ser dom eftersom dom är gamla. Vi lever i en tid när gamla människor ska vara genomskinliga som glas. Vi ska helst inte märka dom. Också du kommer att bli allt mer genomskinlig. Min mor har redan blivit det."

Skrivs det några böcker om gamla människor i dagens ungdomsfixerade samhälle? Eller kommer de först nu när 40-talisterna blir gamla?

Dröm blir verklighet

2011-01-28T15:33:00.002+01:00

Vår källare har varit byggarbetsplats i evigheter (läs flera år). Jag erkänner gärna att det är ett i-landsproblem när man kan låta drygt 40 kvm av huset stå tomt och ändå leva lyckliga på resterande yta, men det är faktiskt lite jobbigt också att aldrig liksom orka bli färdig med projektet.

Men nu, nu är det på gång! Visst är de flesta av alla listerna ännu omålade, men de är tillsågade. Visst finns belysningsrampen ännu inte på plats och det är fortfarande ett hål i väggen där det egentligen bara ska finnas en inspektionslucka. Men ändå!

IKEA-sofforna är monterade och står i en trevlig grupp runt det nya, björkfärgade (eller vad man nu ska säga) soffbordet. De nya dvd-hyllor som förhoppningsvis ska sluka alla befintliga skivor står där bredvid den ena tv-bänken. (Den andra står fortfarande i vardagsrummet med den gamla tvn på. Och får så göra ett tag till.) Den nya, stora, ulligt tjocka mattan kommer när som helst med posten och idag ska jag sy draperiet som ska avskärma soffhörnet från pingisbordet.

Det är en fantastisk känsla att se tankar och drömmar ta form och bli just så bra som vi trodde. Tack för det!

Att klaga eller överklaga

2011-01-23T18:35:00.006+01:00

Jag måste säga att Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, sammanfattar problemen med elevernas betygsöverklagande på ett bra sätt här!

Psalmboken? Gilla!

2011-01-19T17:31:00.002+01:00

Jag gillar psalmboken och dess mångfald av psalmer! Det var alltså helt perfekt att jag i söndags, på väg till kraftsamlandet inför mammas 70-årsdag, hamnade på "Musik som berör" i St Johannes kyrka med det temat.

I år är det 25 år sedan vi fick en ny psalmbok, en psalmbok som jag både då och senare vid ett flertal tillfällen har "presenterat" för olika grupper - konfirmander, syföreningstanter, kyrkoråd... Då har jag försökt visa på dess omfång och bredd. Per-Olof Nisser varvade psalmsången med ett trevligt och upplysande tal om arbetet i psalmbokskommittén. (Som började redan 1969.)

Roligast var att få sjunga många olika typer av psalmer - typ kyrkovisor, väckelsesånger, nyskapade experimentpsalmer. Intressantast var Nissers konstaterande av vad som var svårast och tog längst tid i förberedelsearbetet. Det var inte att komma överens med landets övriga samfund om en gemensam del. Det var inte heller att bestämma vilka gamla psalmer som skulle vara kvar eller vilka som skulle strykas. Nej, det hettade till ordentligt först när språkdräkten behövde förändras på en psalm som alla ville ha kvar.

Tänk vad ord är viktiga!

Chicago och Tant Julia

2011-01-12T15:35:00.005+01:00

Själv har jag aldrig varit där, men det brukar inte vara nödvändigt för att kunna uppskatta en scenframställning. Häromdagen var maken och jag på Östgötateatern och såg musikalen ifråga. Hans kommentar var kort och gott: - Lättviktigt! (Planerar du att se den kan du sluta läsa här!)

Det sammanfattar faktiskt det hela ganska bra. Trots att showen var överdådig , skådespelarna och sångarna duktiga , koreografin fantastisk och regissören hade gjort ett utmärkt jobb... så lämnades jag i princip oberörd av den där oaptitliga soppan.

Klart att det fanns en och annan sak som kanske kunde kännas intressant eller aktuell om jag funderade en stund på den och satte in den i ett sammanhang (som till exempel medias makt och berömmelsens flyktighet) men hon har ändå rätt kompisen som sa: - Handlingen är ju så B!

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till det där stolpskottet till bok av Mario Vargas Llosa som vi läste senast i bokcirkeln. Tant Julia och författaren är någon slags halvbiografisk sak (med mycket som återkom i hans olika Nobeltal) på härligt språk och med en spännande skrivstrategi, som liksom inte kommer någonstans utan rinner ut i sanden för att jag som läsare inte involveras på något sätt. Inte blir berörd. Då spelar det liksom ingen roll hur viktigt och givande det eventuella temat är. Boken blir tråkig...ointressant...you name it.

Att beröra tror jag är en förutsättning för att konsten ska fungera. Ett uttalande som sannolikt kan ses som en kliché, men som icke förty nog faktiskt är sant. Lite igenkänning och underhållning skadar inte heller, men räcker det?

Vinterpromenad

2011-01-09T16:51:00.001+01:00

Gud är god och världen är vacker - särskilt när solen tittar fram och glittrar i det vintervita!

Tågtrött

2011-01-03T20:26:00.002+01:00

Gott nytt år, snörvlar uttröttad tågresenär. Jag vill skriva ett vanligt hederligt brev till SJ och reklamera min resa och/eller begära att få utnyttja restidsgarantin, eftersom jag har så otroligt många biljettnummer och inställda tåg att redovisa att jag inte passar in i web-formuläret. Men får man det?

På hemsidan finns bara webformuläret och telefonnumret som alternativ. Jag ställde mig alltså i telefonkö för att få reda på svaret: Ja, man får skriva vanliga brev. (Hurra! jag är så trött och febrig och förvirrad av alla olika biljettversioner, så jag kan inte reda ut det heller i telefon.) Men hon tyckte alldeles tydligt att det var onödigt besvär för mig.

Besvär? Att skriva? Mycket bättre att få försöka bringa ordning i detta kaos i lugn och ro, tycker jag. Men det är ju min melodi förstås.

Tangoförsök

2010-12-21T17:31:00.002+01:00

Jag blir galen på en mig närstående tonåring!!!

Och på att jag blir så frustrerad att jag inte kan hantera våra meningsutbyten på ett konstruktivt sätt. (Har ingen nytta av all pedagogiken här inte, känns det som.)

Fast det är klart: It takes two to tango.

Ingen klassresa

2010-12-14T16:06:00.006+01:00

En något mer fyllig bild av Pisaundersökningen, och inte bara själva rankinglistan, visar att någon klassresa - i betydelsen avsevärd förändring av sina livsmöjligheter i förhållande till föräldrarna - nog inte går att göra längre i Sverige idag. Har samhället verkligen utvecklats då? Jag har en känsla av att den diskussionen lätt glöms bort när vi pratar om huruvida folk har råd att låta barnen åka med på (den andra typen av) klassresor.

Läs mer i Jan Thavenius artikel på Skola och samhälle.

(Ordet finns för övrigt inte i mina ordlistor i den förstnämnda betydelsen och jag har nog slarvat lite med definitionen. Förhoppningsvis anar läsaren ändå vad jag menar - och kan gärna få komma med en bättre definition!)

Förskottslucia

2010-12-10T15:36:00.003+01:00

Idag har jag för första gången sett ett luciatåg med en julgran. (Han fick stå i närheten av eluttaget, eftersom sladden till den röda ljusslangen inte räckte så långt.) Dessutom manlig lucia och tärnor i smink och peruk, en stjärngosse, en tomte med fru (enda tjejen i fordonsklassen) samt några odefinierbara skepnader. Sångförsöken genomfördes också med ett visst allvar.

Kul!

Går det att jobba så?

2010-12-06T21:48:00.003+01:00

Vi bor i en samfällighet. Då måste man enligt lag vara medlem i samfällighetsföreningen, som på olika sätt har i uppdrag att förvalta samfälligheten. Dessutom är vårt område byggt i slutet av 70-talet, med blandade boendeformer, vilket innebär att även ett antal fastigheter med hyreslägenheter ingår i samfälligheten ifråga. Detta innebär i praktiken att det kommunala hyresfastighetsbolaget också är medlem i vår samfällighetsförening.

Det är en trevlig tanke - att människor ska umgås och göra saker tillsammans. Även demokratiskt är det mycket tilltalande att besluten om hur boendemiljön ska se ut och skötas om tas av de boende själva. Men ack så svårgenomfört det känns ibland år 2010. Då inte så många har tid/lust/möjlighet att sitta i styrelser eller ens gå på årsstämmor. Då inte alla småhusägare tycker att det är rättvist att de ska vara med och betala för att grannarna i hyreshuset i nästa kvarter ska få vägen omasfalterad eller lekplatsen uppsnyggad. Då strukturen i samfällighetsföreningen, bolaget och kommunen ser så olika ut samtidigt som vi ska kunna komma överens om skötseln där varannan buske hör dit och varannan dit.

I styrelsen ska vi ha ett större perspektiv och se till hela området, inte bara till vår egen gata. Vi ska också ha en långsiktig planering. Jag tycker att det är rätt kul att leda detta arbete. Jag lyssnar gärna till förslag och idéer och får också lyssna till en hel del gnäll och klagomål. Jag tycker att det är tungt när vi inte är fulltaliga i styrelsen, men kan samtidigt tycka att det egentligen är de andra medlemmarnas problem mer än mitt. Vi har fått förtroendet att göra jobbet så gott vi kan - och gör det också. vare sig man håller med eller inte är man varmt välkommen att vara med i styrelsearbetet. (Just nu har vi till exempel ingen sekreterare!)

En intressant fråga, som vi berört bland annat ikväll på ett öppet styrelsemöte, är: Hur stort är vårt ansvar för att medlemmarna blir informerade? Räcker det med en årsstämma samt skriftlig information i brevlådorna fyra gånger om året med inbjudan till dialog via e-post o dyl? Eller borde vi bjuda in till öppna möten oftare, kanske för att demokratisk möteskultur och representativa val känns ointressant och oväsentligt för folk i gemen idag?

Å andra sidan: Samfällighetsföreningen är uppbyggd enligt principer för demokrati och gemensamt ansvar. Hur ska vi frivilliga amatörer orka med att arrangera en massa extramöten när vår huvuduppgift - att förvalta området - tar så pass mycket tid och energi? (Årets arbetstid för föreningen uppgår enligt mina beräkningar till 76 timmar hittills.) Kan man inte förvänta sig att vuxna människor faktiskt läser den information de får och ser till att göra sin röst hörd på det möte då ansvar ska utkrävas och människor få förtroende att sköta jobbet de själva inte vill ha? Och har jag inte fått förtroendet att sköta det jobbet utefter de principer som fastslagits på mötet, utan ska fortsätta fråga alla andra hela tiden? Går det att jobba så?

Väl värt att fundera över.

ALLT göms i snö

2010-11-29T17:00:00.002+01:00

Det finns, som alltid, mycket att säga om vädret. Jag nöjer mig med att konstatera att snöhögarna på tomten är lika stora nu som de var i februari/mars, men då var det ju i slutet av vintern. Frågan är: Var ska vi göra av all snö om det fortsätter så här?

(Troligen får vi väl skotta det till baksidan...)

Mer begär jag inte

2010-11-25T16:09:00.002+01:00

Igår fyllde jag år. Eftersom jag jobbade eftermiddag/kväll, fick jag sovmorgon ända tills familjen väckte mig med sång och paket halv åtta. Sedan pysslade jag hela förmiddagen med lite adventsfixande och bakande, vilket är väldigt trevligt när man inte har bråttom. Efter dagens vila åkte jag till jobbet mina fyra timmar - lite annorlunda eftersom det var öppet hus på skolan. Och på kvällen drack jag te och läste i lugn och ro.

Kort sagt en väldigt lagom och trevlig vuxenfödelsedag. Och ikväll ska maken och jag på Björn Skifs!

Bara så ni vet

2010-11-19T16:00:00.003+01:00

Jobbar och har trevligt på jobbet. Målar i källaren så ofta jag orkar. Planerar adventsfika och städar upp i hörn som fått stå alldeles för länge. Springer på Öppet hus med äldste sonen inför gymnasievalet.

Kort sagt ganska fullt upp. Men jag trivs alltså i vintermörkret.

Bilderboksfrosseri

2010-11-15T16:45:00.002+01:00

Igår gick jag på bokcirkel igen. För att ge nobelpristagaren och oss själva ordentligt med tid, läser vi Tant Julia... till nästa gång. Annars hade vi bara haft ungefär två veckor på oss från utgivningsdatum till igår.

Istället beslöt vi oss för att läsa bilderböcker för varandra. Barnböcker är ju ofta både innehållsrika och allmängiltiga, trots att de är ganska korta. De handlar mycket ofta om människan och om hur hon lever sitt liv - kort sagt det all litteratur nog innerst inne handlar om.

Vi hade vådligt roligt och hann på några få timmar prata om flera hela berättelser. Och dessa diskussioner handlade om att våga, att ta tag i sina rädslor, att fortsätta vara nyfiken, att lära sig, att se verkligheten ur andras perspektiv, att njuta av ord och ljud och bilder, att göra saker tillsammans...

Sedan var det mycket vi inte hann prata om också. Som förhållandet mellan ord och bild - och vad det gör med berättelsen. Och vad som gör en bok tidlös, till en klassiker. (Utgivningsåren sträckte sig från 1949 till 2000-talet.)

Själv läste jag Nasse hittar en stol, ritad och berättad av Sven Nordqvist före Pettsson-böckerna. Förutom att hela familjen har läst och älskat den, så har jag använt den för att initiera diskussioner kring lärande i gymnasieklasser. Den står sig väl i pedagogikdiskussioner!

Familjen på teater

2010-11-11T16:49:00.004+01:00

Igår kväll var maken och jag på Östgötateatern. Vi har abonnemang, dvs köper biljetter till alla säsongens uppsättningar i förväg och sitter på samma platser varje gång (om vi inte måste byta dag). Det kostar inte jättemycket, vi kommer iväg och gör något tillsammans utan barn och det blir av att vi ser på teater. Perfekt, helt enkelt!

Den här gången blev vi serverade Familjen (August: Osage County), ett nyskrivet och prisbelönt stycke av den amerikanske dramatikern Tracy Letts. Den övergripande berättelsen är bekant: En hel familj samlad på ett ställe, i detta fall pga ett försvinnande och småningom en begravning, med omvälvande konflikter och känslor som rullas upp på löpande band i tre och en halv timme. Här finns mycket att både förvånas över och att känna igen. För att inte tala om att man gläds över att ens egen familj är så lugn och fin och normal!

Scenografin är genial med alla rum på scenen samtidigt och det stora dockskåpet på vinden fascinerar mig. Kanske är det meningen att jag ska associera till Ibsens Et dukkehjem, som också handlar om hur kvinnor kämpar med nedärvda (eller kanske snarare inlärda och övertagna) mönster medan männen står mer eller mindre handfallna bredvid. Dessutom är skådespeleriet övertygande och helgjutet - som vanligt. Det är riktiga om än överdrivna människor av kött och blod som lever sitt liv där på scenen.

Kanske har jag sett för mycket Strindberg och annan familjedramatik, men det är en sak i storyn som ändå gnager mig. Jag tycker att det är en roll som hänger i luften, som inte får sin förklaring eller utveckling. Och så är det väldigt sällan i teater där alla andra rollkaraktärer utvecklas. Kanske har jag missat något, eller så är jag inte tillräckligt amerikanskt orienterad, men jag undrar: Varför fick hembiträdet en så framträdande roll i början, när hon aldrig blev människa under spelets gång? Varför är hon med överhuvudtaget, när hon egentligen inte bidrar till handlingen alls eller ens accentuerar frågeställningarna? Och varför i all sin dar är hon indian/ursprungsbefolkning, när detta aldrig blir betydelsebärande utan på sin höjd ger lite lokalfärg?

Är det av samma anledning som alla pjäser under 90-talet hade med en homosexuell roll - för att vara politiskt korrekta snarare än för att låta dem säga något viktigt?

Sammantaget måste dock sägas: De är verkligen duktiga på Östgötateatern! Det är ALLTID värt pengarna - tankeväckande eller roligt eller gripande eller underhållande eller alltihop samtidigt. Och någon gång en bagatell, men då en rätt trevlig sådan.

(Utom en gång för många år sedan med en sängkammarfars med spring ut och in genom dörrar som hette Men säg ingenting till Henry. Skådespelarna gjorde sitt bästa, men varken de eller publiken trodde på det hela. Uppsättningen lades ner efter några få veckor.)

Gruppbild

2010-11-05T16:34:00.002+01:00

Igår var jag med om att en fotograf fick fjorton personer, inklusive en treåring och en bunt tonåringar, att se naturliga ut på kort samtidigt. Ett mycket imponerande arbete!

(Även om han naturligtvis kommer att klippa och klistra lite för att göra det ännu bättre, eftersom det går nuförtiden.)

Visst tog det ett tag när han byggde upp bilden genom att placera oss på olika sätt, men det kändes inte alls så farligt långt ändå. Inte ens den från början negativt inställda femtonåringen framförde några allvarligt menade protester.

Och visst var han mer än lovligt fånig när det var dags att knäppa bilderna, men eftersom han då huvudsakligen koncentrerade sig på treåringen blev det aldrig pinsamt. Tyckte jag, iallafall.

Trevligt!

Den enda invändningen är att min mor inte alls lät oss syskon betala - som vi nog alla trodde att vi skulle göra. Istället måste vi nu hitta på något annat att ge henne i sjuttioårspresent. (Och jag som trodde att ett problem var löst!)

Ett i-landsproblem? Jo visst. Men det ska ju lösas.

Trött och tillfreds

2010-10-29T16:40:00.004+02:00

Fredag eftermiddag och jag är ganska trött. Men samtidigt tillfreds med livet! Det finns massor med anledningar till detta, men jag tänker bara lista några få av dem den här gången.

Jag har ett jobb som jag ska gå till de närmaste åtta månaderna - och det är den längsta anställning jag har haft sedan jag blev sjuk 2002. Det verkar finnas anledning att anta att jag kommer att trivas utmärkt, även om det dessa första dagar är en hel del ny information att smälta. (Men nu har jag fått alla inloggningar så att jag kommer in i systemen!)

Jag har en underbar familj som jag tycker om att leva med - och som jag i sommar kommer att kunna semestra tillsammans med i mer än en vecka. (Särskilt trevligt är att det inte är så fasligt tonårigt för närvarande, särskilt spännande är att äldste sonen snart ska välja till det nya gymnasiet.)

Hösten är tidvis väldigt vacker fortfarande och det kommer att vara ljust ute när jag går hem hela vintern, eftersom jag jobbar halvtid.

Inte så dumt!

Tabu?

2010-10-27T09:08:00.003+02:00

För ett tag sedan kommenterade jag en väns statusrad på Facebook, som handlade om att säsongen för hennes söners vintersport nu har dragit igång och hur många gånger i veckan de är engagerade i detta. (Typ tre vardagar i veckan plus lördag och/eller söndag.) Av utropet framgick att detta påverkar hela familjen.

Jag skrev: "Jag skulle bli galen! Kan de inte cykla med sina trunkar ibland? Eller åka buss?" Möjligheten till eventuell samåkning nämnde jag inte.

Reaktionerna, inte från henne men från hennes vänkrets, lät inte vänta på sig:
Ja, det märks ju vilka som är sportföräldrar och vilka som inte är det...! och Vad gör man inte för de små? (Och så följde en uppräkning av vilka olika aktiviteter som barnen i den familjen har varje vecka - cirka tre olika.) och liknande.

Hoppsan! Trampade jag i ett getingbo? Men jag borde ju veta vid det här laget att barnens aktiviteter är en helig plikt för oss föräldrar idag. Det är på gränsen till hädelse att, som jag gjorde, sitta bredvid fotbollsplanen och läsa en bok istället för att uppmärksamt följa träningen stående. Men det är ju så skittråkigt! När de kunde cykla själva så följde jag faktiskt inte med regelbundet längre.

(Det är ju därför vi har valt att bo i stan - för att ha cykelavstånd till det mesta samt tillgång till bussar och andra kommunikationer.)

Och jag tycker inte alls att jag är en dålig mamma för det!

Boktjuven

2010-10-21T16:05:00.003+02:00

I söndags diskuterade bokcirkeln Markus Zusaks Boktjuven. Vi var relativt överens om att det är en läsvärd bok, som ger ett lite annorlunda barnperspektiv på detta att vara tysk under andra världskriget. Och samtidigt, liksom i förbigående det också, en bild av ordets och läsningens nödvändighet och makt.

Jag är också mycket förtjust i berättarperspektivet! Den allvetande berättaren med ständiga läsartilltal har varit mycket ovanlig de senaste tjugo-trettio åren (eller iallafall så långt och brett som jag kan överblicka), om man undantar Astrid Lindgrens böcker förstås. Därför tycker jag att boken kändes ny och fräsch. Detta dock sagt med ett litet frågetecken i kanten för om det verkligen är någon vits med att det är just Döden som är den berättaren? Jag är inte alls säker på det, faktiskt, men även om det ibland blev lite krystat förstörde det ändå inte läsupplevelsen för mig.

Dock kan konstateras att det är alldeles för långt med 582 sidor. Jag hade en rejäl lustsvacka i läsningen under ett hundratal sidor i mitten, men sedan kom berättelsen liksom igång igen. Eller som någon i gruppen sa: Den är lite ojämn, den här boken.

Tilläggas kan att bildspråket är alldeles, alldeles underbart! Inga stora åthävor, men mängder av känslomättade besjälningar och personifieringar som lyfter den vardagliga berättelsen där och då till något som kunde gälla oss alla.

Och det är ju det man är ute efter - att lära sig mer om hur det är att vara människa.

Konkret tillfredsställelse

2010-10-17T17:08:00.003+02:00

Jag spacklar för närvarande igen de cirka tusen skruvhål som min man borrat och (nästan) fyllt med skruv. Lite i taget, en dag här och en helg där. Det är ganska tillfredsställande att se hur ytan blir jämn och slät - iallafall efter andra omgången med spackel och slipning.

Tillfredsställande är också ordet som förklarar varför jag gillar att måla. I källaren var de tre bärande pelarna mörkt mossgröna (precis som hela hallen och trapphuset när vi flyttade in). Först fläckade jag ner dem med röd rostskyddsfärg på sina ställen. Det såg skumt ut. Sedan grundmålade jag första varvet. Det såg gräsligt ut. Nu har jag målat första varvet med "den riktiga" färgen - och man kan ana hur jättefint det blir - och snart är.

Härligt konkret i en värld där man ibland får både spackla och måla även i en mer symbolisk betydelse! Tänk på hur bra det blir när du tålmodigt har gjort varje del av både underarbetet och färdigställandet - även om det kanske inte ser så bra ut på vägen!

Eller tänk åtminstone på att det skulle vara ännu värre om du inte gjort något åt det alls...

Uppdatering

2010-10-14T16:59:00.008+02:00

För att uppdatera mina trogna bloggläsare återger jag exempel på teman som förekommit i mina korta statusrader på Facebook den senaste tiden:

tis 5 okt
...ska läsa ett kapitel eller två i teoriboken innan jag jag åker till IKEA för att äta lunch och fröjdas med en god vän.

tors 7 okt
... har lusläst lämpliga delar av gymnasiekatalogen efter att ha varit med äldste sonen på SYV-samtal. Den är välgjord med programöversikt från ena hållet och Linköpingsöversikt från det andra.

lör 9 okt
... ska grundmåla lite till i källaren, trots att jag mest vill falla ihop i soffan efter dagens övning. Men vi grejade Britten!

tis 12 okt
... har feber och ont i halsen

Kort sagt: Studier, gymnasieval, renovering i källaren, körsång och förkylning. Lägg därtill en intervju, som jag inte har fått besked om resultatet av än.

(Tacksägelsedagens konsert gick för övrigt riktigt bra. Då sjöng vi också Vivaldis Gloria ihop med Östgöta Barockorkester.)

Svaret är noll

2010-10-04T13:20:00.002+02:00

Idag har jag ringt till arbetsgivaren och sagt:

- Nu kan jag svara på frågan om hur gärna jag vill ha jobbet på en skala från 1 till 10. Svaret var tio för femton år sedan och kanske blir det om några år igen. Idag är svaret noll. Jobbet går inte ihop varken med min ork eller med min familjesituation just nu.

Nej, jag hade inte fått jobbet om jag hade låtit bli att ringa. De har två andra som de funderar över. Men de tyckte att intervjun gick bra! (Bara så att de kände av min tveksamhet. Vilken växte ju mer jag fick reda på, så det är ju inte så konstigt.)

Antagligen är det tur att jag inte uppbär a-kassa för närvarande...

Osäker

2010-09-30T09:12:00.002+02:00

Är helt slut efter gårdagens seminarium, anställningsintervju och föräldramöte. Mest kraft tog intervjun, dels för att det alltid tar mängder av energi att sälja sig själv medan man försöker analysera vad som händer och dels för att jag blir mer och mer osäker på att jag verkligen vill ha jobbet.

Ska bara smälta det hela idag, samtidigt som jag slappnar av med att göra vad som faller mig in (plus storhandlar). Just nu frostar jag av frysen och är på gång med en äppelkaka. Och jag borde kunna hinna med lite läsning och kanske lite häckklippning.

Imorgon ska jag göra en lista över för- och nackdelar samt en ordentlig konsekvensanalys av att jobba nästan heltid och i princip varenda kväll. Är jobbet värt de uppoffringar som krävs av mig och av hela familjen? Jag återkommer i frågan.

Ett nödvändigt helgnöje blir det att komma till beslut.

Kan du?

2010-09-26T21:16:00.003+02:00

Sitter och svarar på en uppsjö av möjliga frågor som kan tänkas uppkomma på en anställningsintervju, framförallt den jag ska på på onsdag, formulerade på det ena eller det andra sättet.

Tänk vad man utsätter sig för! Ta bara den obligatoriska, men fullkomligt hopplösa, uppmaningen: Berätta om dig själv! som ofta inleder alltihop. Den kräver antingen en rak motfråga, en intuitiv urvalsförmåga eller ett generellt svar. (Jag satsar på det senare, så får jag väl räkna ut vad de är ute efter med ledning av fortsättningen.)

"Jag är störst, bäst och vackrast - och dessutom ödmjuk som få!" Det är ju ungefär vad man ska ha fram, men med konkreta exempel på vilka egenskaper man har och vad man är bra på att göra och vad man har lärt sig genom åren. Pust!

Allt ska vara jobbrelaterat och ses ur rekryterarens synvinkel. Just nu har jag någorlunda vettiga svar på de flesta, förutom Vad tycker du om att göra/ inte göra? samt Vad irriterar dig mest? (Frågorna om hur en bra chef, en arbetskamrat och ett bra jobb ska vara - sådär generellt - är en baggis i jämförelse.)

"Jag tycker att det är dödligt tråkigt att stryka." funkar ju inte. "Jag tycker om att undervisa." går om det är ett sådant jobb man söker. (Det är det inte den här gången.) Man kanske kan slingra sig lite snyggt och prata om hur trevligt det är med en kombination av utvecklande och själsdödande uppgifter. Typ.

Mest irriterande är nog om någon upprepade gånger undviker att göra sin del av det gemensamma arbetet. För jag är bra på att göra det och är ganska resultatinriktad i samarbetet. (Och kan bli bättre på att låta grupp-processer ta sin tid..;-) Och jag kan berätta både om något jag gjort bra och om misstag jag gjort och vad jag lärde mig av dem!

Kan du?
Och hur reagerar du på kritik?

Utslagsgivande?

2010-09-21T17:57:00.004+02:00

Jag tycker verkligen att de olika valkompasserna på nätet var bättre än förra gången, med mer information om de olika argumenten till exempel. Ändå visade de förvånande resultat emellanåt. Å andra sidan tycker ju de flesta partier så likadant emellanåt, så det är nog inte lätt att göra vettiga utslagsgivande frågor.

Exempel:
Jag gjorde svt:s valkompass. Resultatet blev att jag sympatiserar med alla (dåvarande) riksdagspartier ungefär lika mycket, till mellan 62 och 68%.

Säger det verkligen bara något om mig? (En velpotta som inte vill ta ställning, till exempel.) Eller kanske något om partierna också?

Isåfall borde det inte bli så svårt att komma överens utan att liera sig med de bruna krafterna, kan man tycka.

Reclaim the blåsippa!

2010-09-20T21:37:00.004+02:00

Jaha. Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen. Kanske var det lika bra, eftersom de nu måste överge offerrollen för att börja jobba på riktigt. Jag har visst hopp om framtiden med tanke på detta. Varken deras ruttna människosyn eller deras organisation håller för det, tror jag.
Må de snart visa sitt rätta ansikte och göra sina väljare besvikna!

(För övrigt anser jag att det är dags att starta en facebookgrupp som heter "Reclaim the blåsippa!")

Snart dags

2010-09-10T21:27:00.003+02:00

Känner mig fladdrig och lite suddig i kanterna. Vilken tur att det snart är dags för några dagars stillhet hos Mariadöttrarna. Där tystnar sorlet och jag hinner bottna igen. En nödvändig förutsättning för ett bra liv.

Mer bildning

2010-09-08T17:18:00.002+02:00

I en kortfattad pärla till artikel frågar sig redaktion för nättidskriften S.O.S. (Skola och samhälle) om yrkeslivet inte vill ha bildade människor. Det här är definitionen de använder:

Bildning är ett gammalt ord för människans utveckling till en självständig och reflekterande individ, kunnig och med ett moget omdöme. Det handlar i den betydelsen om något som kunskapsmätningarna har svårt att mäta: förmågan att reflektera över kunskaper och deras användning i samhället, att se och värdera olika perspektiv, kort sagt att inte bara lära sig saker utan också kunna förhålla sig till dem och handla därefter.

Jag tror att det är precis vad skolan måste jobba för - även om det inte går att mäta och väga i Björklunds kunskapstest.

Ändrade perspektiv

2010-09-07T09:51:00.002+02:00

Vi var i stugan i helgen och jag fick anledning att kontemplera över hur perspektiven ändras. För tio-tolv år sedan var vi som föräldrar oerhört tacksamma om barnen kunde sysselsätta sig själva några minuter när utflyktshelgen s a s skulle packas ihop inför hemresan. Nu blir man snarare irriterad över samma sak - de kunde ju hjälpa till istället!

Gamla spöken

2010-09-02T20:18:00.005+02:00

Med viss entusiasm har jag satt igång höstens distansstudier. Häromdagen läste jag en artikel fylld av självklarheter, men det gjorde inte så mycket eftersom det var viktiga självklarheter - och eftersom det ju är ganska behagligt att få känslan av att man redan behärskar det viktigaste i kursen.

Idag har jag börjat läsa i den bok som ska jämföras med artikeln. Även den handlar om självklara saker för en svensklärare, men beskrivet på ett litet annat sätt än jag har läst hittills. Intressant och givande! Ända tills den där rubriken dök upp. Plötsligt blev det tungt och svårt och tråkigt och jag tappade både ork och lust. Tänk att gamla spöken ska vara så svåra att bli av med! Mitt heter Positionsgrammatik. (Otäckt, va?!!) Jag förstår det nog hyfsat, men det är liksom så onödigt.

Jag tyckte faktiskt att jag började ana vitsen och meningen med det hela i en av förra årets kurser - åtminstone någon slags mening för andraspråksinläraren. Men ändå väller hela hopplösheten som jag upplevde vid första mötet fram inom mig. "Oprofessionellt" är ordet, sa Bull.
Förresten: Oproffsigt blir det väl först när jag låter gamla känslor styra och hindra. Men jag ska minsann ta itu med det där kapitlet imorgon bitti igen. Så det så!

Skumt är nog bara förnamnet

2010-08-29T22:03:00.004+02:00

En liten, liten anonym platsannons bland de andra stora och prydliga. Bara text: Svetsare några timmar vid behov, Receptionist/värdinna några timmar varje dag, Städ några timmar i veckan vid behov. Och så ett mobilnummer.

"Hmm... Deltidsjobb växer inte på träd. Svetsare låter tillräckligt förtroendeingivande för att det inte ska verka sexklubb eller liknande. Jag ringer!" (Och genom att googla på telefonnumret fick jag fram hemsidan alldeles lagom tills han svarade.)

Samtalet blev kort och ganska ensidigt, eftersom det var mest jag som pratade utan att få några direkta svar. Jag är välkommen på tisdag kl. 11 - "ansiktet utåt är viktigt, så vi måste ses först" - och kan jag skicka honom en e-post där jag talar om att jag kommer och vilken tid vi har bestämt? Ja, jo, det kan jag. När han ville lägga på bad jag om namnet igen och fick det, men bara ett förnamn.

"Ja, ja. Jag får väl åka de tre milen dit och kolla vad saken gäller. I och för sig har det något med hundar att göra - och Viktor är ju pälsdjursallergiker - men det finns ju dusch och möjlighet att köra med ombyten..."

Vid närmare eftertanke och uppmuntrad av min man bestämde jag mig för att googla lite till på företaget. Mannen ifråga och hans fru äger det, det har funnits i fem år, ingen annan är anställd, årsomsättningen är på bara några hundra tusen (vilket knappast borgar för att jag får någon lön, iallafall inte vitt). Flera olika bloggare på olika hundsidor varnar för att ha med företaget och den här mannen att göra. Servicen är obefintlig, varorna dåliga, ägaren otrevlig mot kunderna så fort minsta problem uppstår.

Dubbelt hmm...

"Ansiktet utåt" - jo, jag tackar jag. Det låter inte som något trevligt jobb att bli buffert mellan besvikna kunder och ogin ägare - och att försöka göra ett bra jobb i den situationen är ju omöjligt. Frågan är ju dessutom om man får betalt för det.

Jag har ställt in mötet ifråga. Jag är i och för sig fortfarnade på jakt efter ett deltidsjobb, men någon måtta får det vara! Det är ingen idé att slösa tid på något som känns så pass skumt. I den kommande veckan ska jag istället helhjärtat ägna mig åt att påbörja höstens första kurs: Text och bedömning i ett andraspråksperspektiv!

Skolan i valet och kvalet

2010-08-26T17:33:00.004+02:00

Läraren och doktoranden i pedagoogik Timmy Larsson kommenterar skolfrågorna i årets valrörelse i en artikel i nättidningen Skola och samhälle:

Men i grunden är berättelsen om skolan densamma var vi än tittar; starkare statlig kontroll, fler prov, mer betyg, tätare inspektioner, tydligare mål och krav på resultat. Ingen berättar något om var vi ska med allt detta, inte heller
om vad alla dessa år i skolan bör syfta till. Vilka former av kunskap – vilka olika kompetenser – i meningen att förmå hantera olika slags problem och leva någorlunda fredligt tillsammans med andra – är egentligen relevanta i tidsperspektivet ett sekel framöver?

Mmm... Som han konstaterar verkar det bara finnas en berättelse om skolan, ett sätt att se på saken som är riktigt, i det officiella Sverige.

Men visst är det konstigt att frågorna om hur , när och hur ofta vi ska mäta kunskapen i skolan är viktigare än om, vad och varför!

(Jan Thavenius text om fattiga och rika, är för övrigt ganska rolig. Och tragisk.)

Båten

2010-08-22T18:34:00.002+02:00

Förra söndagen var det bokcirkel och det börjar bli dags att skriva ner vad jag och vi tänkte om novellsamlingen Båten av Nam Le. Till min glädje kunde jag vara med på själva bokpratet, men fick skippa matstunden på grund av den nyss timade blindtarmsoperationen. (Jag fick skjuts mer eller mindre till dörren både dit och hem!)

Vi brukar inte läsa novellsamlingar, eftersom det är lite splittrande när man ska prata om en massa olika historier på en och samma kväll. Det här är bara den andra samlingen sedan vi började för fem år sedan - och då läste vi noveller av Göran Tunström (Det sanna livet). Flera stycken av oss uttryckte den här gången att noveller nog inte är något för dem, vilket jag inte har något minne av att någon sa förra gången. Frågan är alltså om det är novellformen i sig eller den här författarens sätt att skriva sina noveller som är problemet.

Rent krasst tycker jag att texterna var svårlästa, förvirrande och oerhört mörka med få undantag. Det enda som glimtade till ibland var Nam Les bildspråk, som var okonventionellt och friskt utan att överdriva. Något hopp fanns nästan aldrig och det var inte lätt att identifiera sig med någon enda person. Trots detta var varken personerna eller berättelserna osannolika i sig, antar jag, men de tog alltså inte tag i mig.

Snarare lämnade de mig med en massa frågor om tanken bakom. Varför har författaren skrivit det här överhuvudtaget? Vad vill han med texten? Har de olika novellerna något med varandra att göra eller råkar det bara vara så att det är dessa han har skrivit så här långt som var tillräckligt bra för att ge ut? Varför är det just den sista novellen som har fått ge namn åt boken?

Möjligen kan man påstå att ett genomgående tema är relationen mellan föräldrar och barn. Och kanske förekommer det vatten på olika sätt i alla berättelser - men havet finns absolut inte med överallt. Och inte båtar heller.

Nja. Några fler noveller av hans penna är jag inte intresserad av. Kanske kommer jag att läsa ett framtida romanförsök, för att se om han kan hålla ihop det. För bildspråkets skull.

Påminnelse

2010-08-19T15:28:00.002+02:00

Jag ska inte påstå att jag direkt har uppskattat den senaste veckan med bland annat
1) väntan på akuten (Vadå "akut buk"?)
2) monotona smärtor
3) blindtarmsoperation
4) fortsatta monotona smärtor, om än av något annorlunda karaktär
5) ett ständigt illamående samt
6) ett långsamt uppkravlande mot ett normalt liv.

Det har inte varit roligt, men jag har än en gång blivit påmind om vad bra jag har det i vanliga fall. Det är ju ganska lätt annars att glömma bort vilken nåd det är att kunna göra vad man ska på toaletten utan problem, att kunna sätta sig upp och promenera omkring utan att ha ont, att vilja äta maten och att få behålla den. För att bara nämna några av de basala behoven.

Det är också lätt att glömma all vänlighet och kärlek som strömmar mot en från både vänner och främlingar en alldeles vanlig dag. Men jag ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag retar upp mig på något egentligen ganska oväsentligt.

Till Bonniers bokklubb

2010-08-16T10:35:00.003+02:00

Kära Sophie och Maria (och alla andra inblandade),
nu vill jag hälsa er, Bonniers Bokklubb, och göra er medvetna om att jag inte alls är tacksam för ert brev eller känner mig det minsta välkommen! Detta trots era fantastiska förmåner. Snarare blir jag irriterad av det - och fylls av frågor som exempelvis:

Tror ni verkligen att jag känner mig personligen och positivt berörd av att ni upprepar mitt namn på flera ställen i ert säljbrev? Min erfarenhet är att man inte skriver så i ett brev till någon man känner, så det är ingen bra väg när ni ska låtsas vara personliga. Jag får snarare lust att kärringsurt utbrista: - Ursäkta, men jag har inte lagt bort titlarna med er. Med tanke på att jag sannolikt är både äldre och mer välutbildad än vad ni är, så är det rätt oförskämt av er att försöka göra det ensidigt. Magister, om jag får be!

Tror ni att jag blir glad över att ni vet var jag bor och upprepar även det i brevet? Snarare skulle det - lite ologiskt, det medges, men det är ju känslor ni vill skapa - kunna upplevas som ett förtäckt hot: - Vi vet var du bor... Eller hur, Bonniers Bokklubb?

Tror ni verkligen att jag blir mer sugen på att köpa böcker om jag får sju skålar från Rörstrand (och just det, en film också) på köpet? Det verkar ju snarare som om ni inte tycker att böckerna är tillräckligt bra och intressanta för att dra kunder...

Tror ni verkligen - på allvar - att jag blir mer sugen på att köpa böcker efter att ha fått läsa en lapp (som ska verka handskriven) med era låtsasbrev till varandra om hur dyra och fina skålarna är och att ni satsar på dem som gåva ändå för att ni vill ge era kunder det bästa? Det är ju snarare skrattretande och slutgiltigt övertygande om motsatsen.

Tror ni verkligen... Nej, jag orkar inte skriva något om alla fåniga klisterlappar.

Ta gärna dessa frågor som omvända marknadsföringstips och var vänlig låt mig slippa fler patetiska reklamförsändelser. Tack!

Med vänliga hälsningar

Bokberoende och kulturellt intresserad kvinna i medelåldern
(troligen ingående i den största målgruppen för ert utskick)

P.S. Glöm inte, Bonniers Bokklubb, att kunderna inte är dumma i huvudet. Och även om så skulle vara, så vill vi inte få det skrivet på näsan!

P.P.S. Bonniers Bokklubb, ni vet väl att detta gäller oberoende av hur många dagar som har gått före eller efter ett eventuellt svar?

Hundraåringen

2010-08-09T19:18:00.002+02:00

Jag har roat mig i sommar med att läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonason, precis som alla andra. Den innehåller en fullkomligt sanslös historia, som på något sätt ändå har tillräckligt många beröringspunkter med verkligheten för att inte tappa trovärdigheten totalt. Eller så är det det den gör - med resultatet att denna skröna kring de senaste hundra årens världshistoria på något sätt blir minst lika sannolik som mycket annat konstigt man hör.

Det är som det är och det blir som det blir, har Allan Svensson lärt sig av sin luttrade mamma och erfarenheterna i sitt liv. Ju mer man får veta om de senare, desto bättre förstår man både honom och utvecklingen av den pågående rymningen från äldreboendet och den nitiska syster Alice. Författaren tar i så texten borde spricka, men tack vare en stilla humor och avsaknad av åthävor så fungerar det. Och det är synnerligen underhållande!

För övrigt perfekt läsning när man vet att det blir många avbrott och/eller man inte kan hålla på länge åt gången.

Att riva ner och bygga upp

2010-06-30T19:41:00.003+02:00

Det är fantastiskt vad det går lätt att rasera goda vanor! (Lite orättvist med tanke på hur lång tid det brukar ta att bygga upp dem.)

Här skulle jag kunna fortsätta med att skriva om hur jag tyvärr vant mig av vid att skriva i den här bloggen eller om hur jag emellanåt får kämpa för att hålla igång promenerandet, men det gör jag inte. Istället ska jag berätta om en tandhygienist som fått fart på äldste sonen, men fått mig att försämra mina tandhygieniska omsorger.

Jag borstar tänderna morgon och kväll. På morgonen använder jag numera dagligen en jättedyr och jättefluorhaltig tandkräm. Dessutom har jag under en längre tid sköljt munnen strax före eftermiddagsvilan - och den vanan gick utmärkt att få igång och underhålla. Efter senaste besöket hos tandhygienisten fick jag order att skölja på kvällen istället, eftersom fluoren får verka längre då. (Vilken faktiskt inte är sant i mitt fall, eftersom jag springer på toa - och dricker vatten - ett flertal gånger varje natt. Oftast utan att vara så värst vaken.)

Snäll och dum som jag är, tänkte jag att okej då. Slutade med eftermiddagssköljen - och kom aldrig igång med kvällssköljen. Det känns ju så fruktansvärt onödigt när man just har borstat tänderna!

Trots att jag nu tänkt börja om med den gamla vanliga ordningen, som jag alltså upprätthållit i flera år, så fortsätter jag att glömma bort den där sköljningen. Spännande, men irriterande! Här gäller alltså att ta i med hårhandskarna.

(Tandtråd? Jo, ja, det händer. Mycket oftare än förut iallafall.)

Stum

2010-06-20T18:06:00.003+02:00

Jag har just fått låna nästa bokcirkelbok, efter att ha stått i kö på biblioteket i en månad. (I datorn, tack och lov!) Eftersom det fortfarande är kö får jag bara ha den i två veckor, men det borde ju inte innebära något problem egentligen.

Dock drabbas jag omväxlande av en slags stumhet som gör det omöjligt att läsa alls - och av en brinnande lust att läsa den riktigt på djupet. Anledningen är det obegripliga, vansinniga, ledsamma och smärtande faktum som jag försöker begripa: Att en av oss i gruppen är död.

Jag vet ju att det inte bara är jag som i mötet med döden tappar orden och känner mig som ett synnerligen tafatt barfotabarn på handlarns trapp, men ändå... Jag som anser mig ha en hyfsad formuleringsförmåga borde väl kunna använda den för att på något sätt hjälpa mig själv och kanske andra?

...

Nästa bokträff ser jag fram emot med stor bävan. Men också med stor förvissning om att vi kommer att fortsätta läsa tillsammans, både för vår egen och för Lenas skull.

Det gäller livet.

Yacoubians hus

2010-05-11T11:41:00.003+02:00

Första söndagen i maj hade vi bokcirkel igen. Till dess tog jag mig igenom Alaa al-Aswanys bok Yacoubians hus. Den lät vådligt spännande på bokomslaget:

Hyresgästerna i Yacoubians hus - tillsammans formar de en bild av det moderna Egypten, där religiös extremism och politisk korruption lever sida vid sida och föder varandra. Rikedomarna är samlade hos några få och fattigdomen är en krutdurk, det sexuyella förtrycket starkt och vanmakten ständigt närvarande. Likväl finns där kärlek, passion och hopp.

På en av flikarna kan man dessutom läsa att boken är världens mest sålda arabiskspråkiga roman och är översatt till femton språk. Dessutom påstås boken ha rört upp många känslor på grund av sin "politiska, religiösa och sexuella frispråkighet".

Jaha.

Mycket vanmakt var det, plus Konsten att skapa en fanatiker. (Istället för att bota, som hos Oz.)Och lite, lite hopp på slutet. Kanske.

Bokcirkeln enades om att boken ytligt sett ger en gräslig bild av människorna. En bild som uppfyller alla tänkbara fördomar man kan ha om rika, fattiga, religiösa, homosexuella personer samt om araber. Och det gillade vi inte. Dessutom är den eventuella underliggande kritiken mot denna skildring inte särskilt synlig för ett västerländskt öga.

Flera av oss konstaterade att vi nog inte skulle brytt oss om att läsa ut boken utan ett hägrande bokcirkelsamtal i sikte. Och vi blev inte besvikna! Tillsammans lyckades gruppen diskutera fram så pass många alternativa tolkningar att boken plötsligt blev läsvärd.

Men det vore väldigt intressant att få veta om det är de arabisktalande som köper och älskar den här romanen - eller vi med de andra femton språken? Och vad gäller frispråkigheten vet jag inte riktigt... Den är inte direkt uppseendeväckande i västvärlden, men kanske i ett samhälle som saknar eller länge saknat yttrandefrihet. (Jag är dåligt insatt i hur det är i Egypten, det måste jag medge.)

Med andra ord var det nyttig läsning, om än inte särskilt rolig när den pågick.

Igelkottens elegans

2010-04-30T11:50:00.002+02:00

Boken med den fantastiska titeln är skriven av Muriel Barbery och var den vi läste till förra bokcirkeln. (Vi ska diskutera nästa bok på söndag, så jag ligger lite efter. Men det visste ju både jag och läsaren.)

En mycket trevlig läsupplevelse! Handlar om en portvaktsänka samt om människorna som bor i huset hon vaktar, med omväxlande hennes tankar och en tolvårig flickas. (Även om den senare liksom aldrig blir till kött och blod, tycker jag.) Tänkvärt om vilka roller vi spelar i livet och vilka fördomar vi har om varandra, utan att bli sliskigt.

Vad gäller slutet kan jag inte bestämma mig för om det var det enda raka, för att förhindra sliskighet bland annat, eller om det var fegt av författaren. Värt att tänka på.

För övrigt var det länge sedan jag skrattade högt när jag läste en bok, om än bara på ett ställe.

Sitter nöjd

2010-04-26T19:01:00.003+02:00

Nu har jag lekt rörmokare. Jag har inte gjort något särskilt avancerat, men känner mig väldigt nöjd ändå. Detta dels för att problemet med stopp i vasken till slut har blivit åtgärdat, dels för att jag gjorde det själv och dels för att jag löst de ytterligare problem som uppstod på vägen.

(Ja, eländet höll ju inte tätt när jag skruvade ihop allt igen. Så vi fick diska i tvättstugan över helgen. Men nu är nya gummiringar inhandlade och apterade, så det rinner inget vatten mer än där det ska.)

Jag känner mig härligt produktiv! Men tänk så många gånger man sköljer fingrar och redskap under matlagning i köket...

Näst bäst

2010-04-22T09:20:00.002+02:00

Jag läste i morgontidningen häromdagen att många arbetslösa tycker att det jobbigaste med livet som arbetslös är att gå och vänta på besked, tätt följt av att gå på anställningsintervju. Jag håller inte med.

Intervjuer är intressanta och lärorika - nu senast nästan spännande! - och innebär absolut en anspänning och en förberedelsetid. Däremot tycker jag inte att de är jobbiga eller svåra, egentligen. Och visst är det skitjobbigt att vara näst bäst. Att få komma på intervju, men inte få jobbet. Det blir tungt i längden, även om det är ännu värre att inte få komma på intervju alls.

Men det som tar mest på krafterna är att man aldrig får slappna av, koncentrera sig på faktum och sätta igång med något fruktbart. Du vet aldrig vad som gäller och vad som kommer att hända - och du ska alltid vara alert, reflekterande och ge järnet utan att kunna jobba långsiktigt.

(För att inte tala om hur trött man blir på att prata om sig själv när man skrivit hundratals ansökningar, som alla ska anpassas lagom!)

Därför släpper jag taget en stund efter varje ansökan/intervju. Jag lämnar det bakom mig nästan innan jag fått besked, för att hinna vila och njuta av väl förättat arbete ett litet tag. Innan jag får det där jobbet (vilket jag ju oftast inte får) eller innan jag måste uppbåda en massa ny energi för att söka nästa.

En fest i tiden

2010-04-18T13:13:00.002+02:00

Igår var vi på fest, en fest i tidens tecken. (För övrigt lever vi i en ny tid, nuförtiden, när vi föräldrar kan gå på fest hela kvällen och barnen kan vara ensamma hemma utan knot eller problem.) Det var mycket trevligt!

När vi funderade på ett tal passade vi på att inventera bokhyllan på jakt efter boktitlar med ordet "tid" i titeln. Här kommer ett axplock:

I tid och otid av Bodil Jönsson
Momo eller Kampen om tiden av Michael Ende
Tre veckor över tiden av Gunnel Beckman
Tidernas framfart av Alf Henriksson
Genom tidens handflata av Anita Salomonsson
Den utmätta tiden av Peter Noll
Stiftelsen och tiden av Isaac Asimov
Allt har sin tid av Denis Lindbohm
Tid att älska, dags att dö av E.M. Remarque
Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Pestens tid av Stephen King
Tidens gång & tidens värde av Lennart Lundmark
Ett veck i tiden av Madeleine L'Engle
Tiden. Från solur till atomklockor. av A G Smith
Berglinska Tider. Teckningar av Jan Berglin

Jag har nu blivit riktigt sugen på att läsa om Rådström, L'Engle och Ende samt på att läsa Noll och Lundmark. Bodil Jönssons bok hann jag med före festen.

En annan dag kanske jag funderar lite djupare kring tid, men idag avslutar jag med Alf Henriksson, som ju skrev dagsverser i svenska tidningar i nära femtio år.

Tidernas framfart
När alla klockor stannat
skall tiden gå ändå.
Den gör ju aldrig annat.
Den bara larvar på.

Om "Sommarljus"

2010-02-09T12:13:00.003+01:00

Förra söndagen hade vi bokcirkel igen. Till dess hade vi läst romanen Sommarljus - och sen kom natten av islänningen Jon Kalmar Stefansson. Den senare hälften av titeln finns inte med på framsidan...

Vi var alla överens om att det är en speciell, annorlunda berättelse om livet. Den råkar utspela sig på Island och handlar om en del ganska udda personer, men det tycker jag egentligen är ganska oväsentligt. Den speglar ändå livet – ovissheten, kärleken, livslusten och livsledan. Och hur vi lever våra liv vare sig vi orkar och begriper eller inte.

Boken är fascinerande och samtidigt lågmäld. Den är avslappnat berättad, men samtidigt oerhört skickligt sammanvävd. Läsvärd, helt enkelt!

Varningstecken?

2010-02-02T09:14:00.003+01:00

Hmm...

Det känns inte bra att så helt överge denna blogg. Jag har ju tyckt att det har varit trevligt att skriva här, men under hösten har Facebooks statusrad varit alldeles lagom lång för min uttrycksork.

Alltså verkar en av grundtankarna med denna blogg, att formulera tankar om livet med viss omsorg, delvis ha förfallit. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar anstränga mig så.

Egentligen är det nog ett varningstecken.

Hmm... igen.

Hej där!

2010-01-20T12:43:00.002+01:00

Jag lever. Jag har fortfarande någonslags influensaliknande sak i kroppen, nu inne på tredje veckan, som tar musten ur mig. Men jag jobbar på med kontrollrättning av nationella prov, nya studier, familjeutflykter i snön och annat så gott det går.

Utvärdera och formulera mig kring denna blogg får jag dock göra en annan gång. Nu har jag iallafall haft den i två år.

Det nya året

2010-01-03T23:26:00.002+01:00

God fortsättning på det nya året!

Jag ska måla färdigt källartaket, korrekturläsa samt skicka in tentan, sätta igång jobbet efter helgerna, börja en ny kurs samt fundera lite på den här bloggen.

Sedan återkommer jag.

Bildbläddring

2009-12-30T13:57:00.002+01:00

Har suttit och bläddrat i fotoalbum de senaste dagarna. Det gör iallafall jag alldeles för sällan! Tänk så mycket trevligt arbete jag har lagt ned på dem - och vilka fina bilder det finns här och där. Inte heller denna gång var det bara för att det skulle vara kul, förstås, utan för att det skulle förenas med nyttan.

Barnens album är inte särskilt uppdaterade, ser ni. Närmare bestämt sträcker de sig båda till den dag respektive fyllde ett år, vilket är ett bra tag sen nu. Så då tänkte jag fylla på lite där, komplettera insticks-albumen med de bilder som jag tidigare nallat till andra ändamål samt fixa nyårshälsningen till adoptionslandet. Allt i ett när man ändå håller på och gräver liksom. Framförallt de två tidigare anledningarna tvingar mig ju till en djupdykning bland gamla negativ så småningom, men det får nog bli nästa år.

Så gott slut!

Mellandagar

2009-12-27T18:23:00.002+01:00

God fortsättning på er, alla eventuella läsare där ute!

Själv njuter jag av dessa mellandagar, som ger tid och avslappnade möjligheter till lite av varje som kanske inte hinns med när det inte finns så mycket mellanrum i livet.

Just nu är tanken att det mesta av kraften ska läggas på källarrenoveringen. Vi har varit duktiga hittills, och/men inte överansträngt oss. Det är väl föralldel inte heller meningen, men vi vill hinna komma igång ordentligt. (Så där så att jobbet liksom fortsätter av bara farten när terminen kommer igång igen, då när det blivit självklart att gå ner i källaren och jobba k´lite varje dag.)

Vad jag gör av mellanrummen? Jag penselmålar källartaket, just nu på andra varvet av tre. Jag läser lite här och löser lite korsord där. Jag bläddrar igenom gamla album för att bestämma och småningom beställa alla de där fotona jag borde ha klistrat in i barnens album de senaste elva resp. tretton åren. Jag funderar på en nyårshälsning till Korea. Jag bakar ibland. Planerar lite ibland. Fikar med min man och ibland med mina barn.

Kort sagt har jag det riktigt skönt!

Juletid - julefrid

2009-12-23T16:04:00.001+01:00

Nu är det snart jul igen. Imorgon och några dagar till, för att vara exakt.

Och i år har jag rimmat på julklapparna!

Goda helger!

Klappat och klart

2009-12-20T22:23:00.002+01:00

Sådärja!

Julbreven är skickade (nja, inte de som ska gå med e-post än förstås), julklapparna inslagna, julgranen inköpt och monterad (lite pynt kvar åt barnen), åtminstone en del av huset städat, i princip alla nationella prov rättade (av dem jag har fått hittills) och det mesta av studierna avslutade (utom hemtentan så, som jag tar tag i mån-tis).

Inte illa pinkat när man sitter här med skägget i brevlådan!

(1) Vilket påminner mig om de första sidorna i Populärmusik från Vittula, det enda jag egentligen kommer ihåg av den där boken.
(2) När man som jag fortfarande är lite ostadig på benen, alltså.

Skillnad

2009-12-17T14:40:00.001+01:00

Tänk, vilken skillnad det blir i ljusförhållandena när det är snö på marken i jämförelse med när det inte är det!

Hjärtdjur

2009-12-15T09:52:00.003+01:00

I söndags diskuterade bokcirkeln Herta Müllers Hjärtdjur. Vi var överens om att den är mer eller mindre obegriplig och inte var särskilt njutbar att läsa - iallafall inte i längden. Och inte är vi intresserade av att läsa något annat av henne heller.

Boken handlar om kampen för att överleva i en diktatur, en kamp som enligt baksidan skulle ske med språket, berättelserna och humorn. Det låter väldigt spännande, men tyvärr begrep vi inte särskilt mycket av det heller. Det var grått och trist och skitjobbigt - vilket vi ju vet att det är.

Vitsen med att läsa kan ju vara att man får en större eller djupare förståelse för fenomenet, men så var knappast fallet. November blev snarast ännu gråare, utan att upplysas av någon förståelse. (Och ärligt talat: Vi borde väl ändå kunna räknas till läsare som ligger en aning över flingpaketsnivån?!)

Men vetenskapsjournalisten jag hörde på radio kanske har rätt: Hur ska vi i detta sockervaddsland kunna förstå ett språk som smakar metall och som river hål i taggtrådsstängsel?

Å andra sidan är det tveksamt om det är värt att försöka. Jag tycker nog att Herta Müller lämnar mig i sticket, snarare än att (som någon hade sagt) "ha stort förtroende för läsaren".

Decemberblandning

2009-12-14T11:32:00.003+01:00

Tillbaka på banan och i selen. Julbrevet ska korrekturläsas och klapparna få snöre, men sedan är det nästan klart.

Trevlig Göteborgshelg där man hann se barnen i ögonen och prata med varann, utan avbrott av datorer och telefonsignaler, har vi hunnit och orkat också.

Och förhoppningsvis ramlar det in två offerter på helrenovering av tak, dvs utbyte av råspont, underlagspapp, läkt, tegelpannor, skorstensinfästningar, avvattningssytem och delvis ruttet innertak. Pust!

Tillbaka

2009-12-08T11:41:00.001+01:00

Jag är tillbaka på banan. Två dygns totalvila hjälpte - och nu är jag skör men fungerande.

Känns bra.

Tillbaka i träsket

2009-12-05T22:12:00.004+01:00

Det blev ingen Poulenc-konsert idag. Och jag har bett maken hindra mig om jag får för mig att försöka imorgon. För jag vill ju så gärna! Men jag har smärtsamt erfarit att det tyvärr inte går. (Jag har svimmat från en gradäng mitt under en körövning en gång, det får räcka.)

Istället har jag sovit, vilat, gråtit, läst strödda sidor i böcker som jag läst många gånger förr, sovit, vilat, gråtit, sovit (heter det så? Plötsligt ser det jättedumt ut!)osv. Och jag har ont i hela kroppen och mår illa. Influensan tror jag dock inte att jag kan skylla på, eller sprutan för den delen. Det här är den gamla vanliga sjukan, den som Försäkringskassan sammanfattar med att jag är "fullt frisk och hundra procent arbetsför".

Skittrist är det. Jag är trött på att vila!!!

Men det är bara att bita ihop och vila sig upp ur träsket igen. Nu är jag ju inte lika rädd, för nu vet jag att det går att komma en bra bit på väg. (Till femtio procent arbetsför, ungefär iallafall.)

Tonårsdiskussioner

2009-12-03T17:38:00.002+01:00

Arrggghh! Jag blir galen!

Lugn och fin ska tonårsföräldern vara, och jag försöker verkligen in i det sista. Men det finns ju gränser för hur länge man orkar vara pedagogisk... Samtidigt är det ju förunderligt att det ska vara så svårt att hålla huvudet kallt.

Nu börjar jag iallafall genomskåda diskussionstekniken han har, äldste sonen. Han tror nog faktiskt ärligt att han tar upp saker lugnt och sansat (även om vi vuxna upplever det som en attack). När vi svarar lugnt, särskilt om svaret är nej men ibland även om det är till hans fördel, så trappar han omedelbart upp kriget med att tala om att vi är värst i världen, att vi suger, att vi är ena djävla idioter, att han minsann ska sticka hemifrån så fort han bara kan etc.

Det kan vi oftast ta, vi har hört det förr, även om det nöter en hel del på tålamodet. Om vi eventuellt får möjlighet att fortsätta diskussionen med att exempelvis ange skälen för vår inställning, finns det en risk att han inser att de är rimliga. Då slår han snabbt till med ett (i våra ögon) oförklarligt ämnesbyte som ger honom möjlighet att älta gamla oförätter. Och då har han oss som i en liten ask - vi blir förbannade.

Dels för att det inte har med saken att göra och dels för att han hela tiden vill slåss istället för att konstruktivt diskutera - som vi hade tänkt och drömt om.

Om han visar sig ha argument som vi köper, blir det extra tydligt. Det är ju egentligen lite roligt, men i det läget är man ju så trött att det är svårt att se det så. Ja, du får - varför skäller du då på mig, unge?! (sa jag inte, men tänkte). Särskilt jobbigt är det för honom om det visar sig att han kan välja själv, antagligen för att han inte kan skylla på oss då?!

Han låter ju som ett monster, men är en alldeles vanlig - och ganska trevlig - tonåring.

(Diskussionstekniken ifråga har man ju föralldel stött på även i andra sammanhang, där det ju inte finns några förmildrande drag alls. Men då kan man ju slå tillbaka med ironi eller kall beslutsamhet eller något annat som inte hör hemma i relationen med sina barn.)

Det finns hopp

2009-12-02T09:21:00.003+01:00

Har börjar läsa in mig på rättningsmaterialet till det nationella prov i svenska B som det är mitt uppdrag att rätta. De verkar till min glädje vara lika bra som de brukade vara. Skönt!

Innan jag läser färdigt ska jag dock börja med veckans föreläsning om fonetik. Annars kommer jag nog aldrig vidare med studierna - och jag tänkte inte ge upp dem riktigt än...

Dessutom verkar jag ha lyckats sova bort det mesta av huvud- och muskelvärk efter vaccinationen i förrgår.

Det finns hopp, särskilt i adventstider!

Gott nytt kyrkoår!

2009-11-29T20:51:00.004+01:00

Nu är alla de klassiska sångerna sjungna - på en konsert med alla kyrkans körer igår och på högmässan idag. Och jag är klippt slut.

Imorgon ska jag försöka få vaccinera mig och sedan får vi väl se hur mycket jag orkar med mitt nya jobb och eventuellt mina studier före de stora konserterna nästa helg. (Poulenc och Rosenberg).

Men roligt är det! Fröjda di-i-ig, det är advent!

Allt på en gång

2009-11-27T08:54:00.002+01:00

Jajamensan!

Nu ska jag läsa kursboken om fonetik, så att jag i helgen kan ägna mig åt att sjunga (och få upp adventsljusstakarna), så att jag på måndag kan gå och vaccinera mig, så att jag på tisdag förhoppningsvis kan börja jobba, så att jag på tisdag och fredag och lördag och söndag kan sjunga igen.

Nu kör vi!

Jag e så gla

2009-11-24T17:34:00.002+01:00

Ha ha,
hurra!
De ringde på min födelseda
och sa:
Vi tror att du e bra,
så dig vill vi ha!

Jag har fått ett jobb ida!

(Fånigt och fritt direkt ur hjärtat.)

Längtansrymd

2009-11-24T17:17:00.003+01:00

Läste följande i början av en födelsedagsbok:

"Vad hinner vi längta efter, har längtansrymden försvunnit? Den stod ju för en stor del av tillvarons glädje."

(Bodil Jönssons Tio år senare)